Julaftons kväll. Ingen jul i lathetens tecken här heller. Åkte ju som bekant på nitlotten och blev tvungen att jobba. Granen är klädd där hemma och när jag kommer hem blir det film med Tom och varm choklad framför brasan och en tur med hunden. I morgon är det ju jul igen för Tom, så vi får ju någon slags dubbeljul. Men jag har ju bästa dealen, jag får ju öppna mina julklappar 24 timmmar innan honom. Take that, sucker!
Granen lyser malplacerat i dagrummet. Patienterna är pliktskyldigast utplacerade i en halvcirkel runt TV:n varifrån Karl Bertil Jonssons Julafton dundrar ut på högsta volym. Då hör ju hälften i allafall. Julmiddagen har blivit både serverad och undanplockad. Vi i personalen har smygit oss ut i personalrummmet för lite julmat till oss själva, med tummarna i kors att inga ska ringa på klockan på ett tag.
Ute är det mörkt och minusgrader. Längtansfullt kikar jag ut i bland och föreställer mig att folk firar jul hemma i sina hus för här på avdelningen känns allt som en vanlig c-tur. Samma dropp och åtta-mediciner, antibiotika som ska blandas, tempar som ska tas. Folk är lika sjuka idag som igår. För sjuka för att bry sig om att det är jul, eller så är de gamla och ensamma och glada för att de slipper fira jul ensamma hemma hos sig själva, utan sällskap. Kul jul.
onsdag 24 december 2008
tisdag 16 december 2008
ER-Nursing
Alla vill ha mig! Eller nej, kanske inte alla, men väl Stora Sjukhusets Akutmottagning. Vaknade yrvaket efter ett par timmars sömn efter ännu ett nattpass av akutklinikens vårdenhetschef som meddelade att de gärna vill att jag kommer och jobbar hos dem. Va kul sa jag, i brist på annat att säga (som sagt, jag hade inte sovit så länge och dessutom förväntat mig att de inte skulle höra av sig förräns på fredag).
Men alltså, jag är helsåld på iden att byta jobb nu, även om det känns förvånansvärt tråkigt att sluta på min nuvarande avdelning. Jag kommer ändå att sakna flertalet av mina kollegor och en del av dem riktigt ordentligt. Men 20 minuter till jobbet, 2000 mer i lön, inriktning på akutsjukvård, vad mer kan jag önska mig? Har redan börjat läsa och leta i några av de böcker om akutsjukvård jag samlat på mig under studietiden och lite här och där. Tänk allt jag måste läsa på om nu, allt nytt jag måste lära mig! Jag blir helt uppspelt, jag älskar verkligen den biten av mitt jobb, att jag kan lära mig nått nytt varje dag. Att aldrig bli fullärd. Det passar mig så perfekt. För då får jag utrymme för min nördighet och kan snöa in mig på massa olika fakta och detaljer och samtidigt ha praktisk nytta av det.
ER-nursing, here I come!
Men alltså, jag är helsåld på iden att byta jobb nu, även om det känns förvånansvärt tråkigt att sluta på min nuvarande avdelning. Jag kommer ändå att sakna flertalet av mina kollegor och en del av dem riktigt ordentligt. Men 20 minuter till jobbet, 2000 mer i lön, inriktning på akutsjukvård, vad mer kan jag önska mig? Har redan börjat läsa och leta i några av de böcker om akutsjukvård jag samlat på mig under studietiden och lite här och där. Tänk allt jag måste läsa på om nu, allt nytt jag måste lära mig! Jag blir helt uppspelt, jag älskar verkligen den biten av mitt jobb, att jag kan lära mig nått nytt varje dag. Att aldrig bli fullärd. Det passar mig så perfekt. För då får jag utrymme för min nördighet och kan snöa in mig på massa olika fakta och detaljer och samtidigt ha praktisk nytta av det.
ER-nursing, here I come!
fredag 12 december 2008
S
5 år. Men jag tänker fortfarande på dig varje dag vännen, kommer alltid att göra det.
Jag är nån annan nu, äldre, visare(?), men du kommer alltid att vara som du var då. Alltid vara nästan 17. Alltid ha den där framtiden som aldrig blev av framför dig.
Jag är nån annan nu, äldre, visare(?), men du kommer alltid att vara som du var då. Alltid vara nästan 17. Alltid ha den där framtiden som aldrig blev av framför dig.
Stora Sjukhuset
Idag har jag varit på anställningsintervju på Stora Sjukhusets Akutmottagning. Exciting! Tidigare i veckan blev jag uppringd av akutklinikens enhetschef som hade sett mitt CV och ville träffa mig för en intervju. Smidigt, det enda jag har gjort är att skicka in mitt CV till landstingets CV-databas hos personalavdelningen. Så idag var det dags, som vanligt var jag inte alls nervös förrän det var typ tio minuter kvar tills jag skulle åka dit. Ditintills hade det kännts helt chill, jag hade väl lite löst tänkt ihop några hypotetiska svar till några hypotetiska standard-frågor och kännt mig nljd med det men i bilen på väg dit kröp nervositeten upp i halsgropen. Shit, vad ska jag säga. Jag menar, det är alltid lika svårt att säga något vettigt när de säger "Jaha, berätta lite om dig själv". Man börjar någorlunda vettigt men det slutar alltid med att man babblar på om något helt oväsentligt. Nåja. Vi satt och pratade en liten stund i alla fall, enhetscheferna och jag. Jag babblade på om mig själv och allt möjligt, de berättade om sjukhuset och kliniken och sedan blev jag runtvisad på akutmottagningen och akutvårdsavdelningen. Jobbet är ett vikariat till augusti med möjlighet till förlängning. Tre veckors inskolning. 21100 begärde jag i lön. 25 minuter till jobbet. Sweet.
Vikariatet startar 1 februari, vilket passade utmärkt när mitt vik här var till 31 januari. Häromdagen när jag var på var på väg hem från mitt nattskift så kom min chef och gav mig ett nytt kontrakt med 1 månads förlängning, tom 28 februari. Jaha sa jag och tog lappen, nu ligger den opåskriven i mitt fack och bränner. Om jag inte får det här jobbet så skriver jag ju på och lämnar in, men fan vad trött jag är på förlängningar på tre månader eller två månader, eller som nu, trettio jävla dagar! Tack som fan landstinget. Men om jag får jobbet så måste jag ju gå till min chef och lämna tillbaka kontraktet opåskrivet, och berätta att jag slutar 31 januari, trots att hon såklart räknar med att jag ska stanna till minst 28 februari. Och hon säger jämt att det helt säkert blir förlängning till efter sommaren efter det. Och då säger jag ju, va bra, såklart. Det är ju inte direkt så att jag berättat för henne att jag söker andra jobb eller att jag faktiskt har varit på en intervju... Nåväl, den dagen den sorgen, men det är intressant vilken lojalitet man ändå utvecklar till sin arbetsplats. För även om jag redan från början varit tydlig med att jag inte tänker stanna här i mer än ett par år så känns det ändå på ngåot vis som om jag sviker min avdelning. Eller i alla fall går bakom ryggen på dem lite.
På fredag nästa vecka ska jag får besked. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning får jag väl ändå säga. Att få komma till akuten och jobba, att få rikta in mig på akutsjukvård är ju ändå någonting som jag verkligen vill göra. Det är ett steg i rätt riktning och en absolut nödvändig erfarenhet inför min vidareutbildning. Efter ett år på Lilla Sjukhusets Kirurgavdelning har jag ändå kommit hyfsat långt, jag har lärt mig grunderna, haft både lätta och svåra patienter, ett par dösfall och ett par "akuta situationer" som definitivt lärt mig viktiga saker. Men längre än så kan jag nog inte komma på en avdelning som denna, den är ändå hyfsat smal. På akuten skulle jag dessutom få mer av en "medicinkompetens" som ajg inte får här på kirurgen, och det utan att behöva gå på en medicinavdelning och dra med überlånga medicinlistor och tre vårdplaneringar om dagen. Så vi får väl se. Hur det än går så lär jag väl inte stå arbetslös i alla fall.
Vikariatet startar 1 februari, vilket passade utmärkt när mitt vik här var till 31 januari. Häromdagen när jag var på var på väg hem från mitt nattskift så kom min chef och gav mig ett nytt kontrakt med 1 månads förlängning, tom 28 februari. Jaha sa jag och tog lappen, nu ligger den opåskriven i mitt fack och bränner. Om jag inte får det här jobbet så skriver jag ju på och lämnar in, men fan vad trött jag är på förlängningar på tre månader eller två månader, eller som nu, trettio jävla dagar! Tack som fan landstinget. Men om jag får jobbet så måste jag ju gå till min chef och lämna tillbaka kontraktet opåskrivet, och berätta att jag slutar 31 januari, trots att hon såklart räknar med att jag ska stanna till minst 28 februari. Och hon säger jämt att det helt säkert blir förlängning till efter sommaren efter det. Och då säger jag ju, va bra, såklart. Det är ju inte direkt så att jag berättat för henne att jag söker andra jobb eller att jag faktiskt har varit på en intervju... Nåväl, den dagen den sorgen, men det är intressant vilken lojalitet man ändå utvecklar till sin arbetsplats. För även om jag redan från början varit tydlig med att jag inte tänker stanna här i mer än ett par år så känns det ändå på ngåot vis som om jag sviker min avdelning. Eller i alla fall går bakom ryggen på dem lite.
På fredag nästa vecka ska jag får besked. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning får jag väl ändå säga. Att få komma till akuten och jobba, att få rikta in mig på akutsjukvård är ju ändå någonting som jag verkligen vill göra. Det är ett steg i rätt riktning och en absolut nödvändig erfarenhet inför min vidareutbildning. Efter ett år på Lilla Sjukhusets Kirurgavdelning har jag ändå kommit hyfsat långt, jag har lärt mig grunderna, haft både lätta och svåra patienter, ett par dösfall och ett par "akuta situationer" som definitivt lärt mig viktiga saker. Men längre än så kan jag nog inte komma på en avdelning som denna, den är ändå hyfsat smal. På akuten skulle jag dessutom få mer av en "medicinkompetens" som ajg inte får här på kirurgen, och det utan att behöva gå på en medicinavdelning och dra med überlånga medicinlistor och tre vårdplaneringar om dagen. Så vi får väl se. Hur det än går så lär jag väl inte stå arbetslös i alla fall.
onsdag 10 december 2008
Skyltångest
Även om skylten på skåpdörren ute i köket i personalrummet mycket tydligt meddelar att varken min eller någon annans mamma jobbar här så befolkas min avdelning av en mycket ansenlig mängd morsor. Dessa självutnämnda Upprätthållare av Ordning har en tendens att hänge sig åt ett ohämmat frosseri i uppmanande lappar runtom i lokalerna. Inte en vrå kommer undan. Därför kan man om man skulle ta en rundtur på "mitt andra hem" uppleva små guldkorn som "När papperskorgen är full, var snäll att byta påsen!!!" (personaltoaletten), "När diskmaskinen är full, var vänlig plocka ur den, Tack" (omväxlande personalrummet och patientköket.), "Glöm inte att sätta på eftermiddagskaffet!" (patientköket), "När omläggningssetten är slut, snälla hämta flera på avdelning 6!" (Materialförrådet) eller "Skärpning till alla!!! Håll ordning i personalrummet!!!" (Uppsatt i......surprise! Personalrummet).
Samma grupp av folk är även dem som högljutt klagar på att ingen gör det de ska (förutom de själva då) och de verkar även ha ett outtömmligt behov av bekräftelse varje gång de offrar sig och ordnar någonting som någon annan tydligen borde ha gjort för länge sedan. De stampar i marken som förorättade 4-åringar och skiker "Titta på mig, titta på mig! Nu gjorde jag minnsann något jag inte behövde ha gjort" och förväntar sig att man ska ge dem en klapp på kinden och säga "Gud vad du är duktig, tänk hur det skulle se ut här utan dig".
Priset tar väl ändå min favoritkollega i kategorin "Människor jag avskyr att jobba med" som jag gått en hel del nattpass med vid det här laget. Förutom att hon står för en hel del av lapparna så går det fan inte en kvart utan att ännu en gnällig klagoramsa undslipper henne. Senast nu en natt var det jag och en annan syrra plus henne. När jag runt kl 3 på natten kommer in i personalrummet ligger det en liten lapp på diskbänken övanför diskmaskinen mellan ett par använda koppar med texten "De här kopparna ställer sig inte i maskinen av sig själva...". Kan man mer än grava åt eländet? Vi är tre (3) personal på hela avdelningen, och hon går runt och skriver små tillrättavisande lappar? Jesus Christ. Jag låter blocket ligga kvar (efter att ställt in kopparna såklart...) och skriver på raden under nåt i stil med "Jaså, det har jag alltid trott att de kunnat...". Skönaste poängen är i allafall när jag någon timme senare kommer in i köket igen och upptäcker att sjuksyster nr 2 har skrivet dit under mig "Jag med! Jag är chockad!". Jag funderar på ett starta en motståndsrörelse med syster nr 2. han verkar vara av rätta virket.
Nu när julstressen sakta men säkert kryper in bland mina kollegor bestämmde jag mig i alla fall för att dra mitt strå till stacken. Med sällan skådad tillfredställelse rev jag ner den senaste skenheliga uppmaningen om ordning och reda i personalrummet och ersatte den med bilden till här till vänster. Så God Jul då, alla surkärringar. Hoppas julen blir stressfri och härlig så att ni kan komma tillbaka till ert älskade arbete med ny kraft och glädje i överflöd att dela med er av. Fat chance.
Samma grupp av folk är även dem som högljutt klagar på att ingen gör det de ska (förutom de själva då) och de verkar även ha ett outtömmligt behov av bekräftelse varje gång de offrar sig och ordnar någonting som någon annan tydligen borde ha gjort för länge sedan. De stampar i marken som förorättade 4-åringar och skiker "Titta på mig, titta på mig! Nu gjorde jag minnsann något jag inte behövde ha gjort" och förväntar sig att man ska ge dem en klapp på kinden och säga "Gud vad du är duktig, tänk hur det skulle se ut här utan dig".
Priset tar väl ändå min favoritkollega i kategorin "Människor jag avskyr att jobba med" som jag gått en hel del nattpass med vid det här laget. Förutom att hon står för en hel del av lapparna så går det fan inte en kvart utan att ännu en gnällig klagoramsa undslipper henne. Senast nu en natt var det jag och en annan syrra plus henne. När jag runt kl 3 på natten kommer in i personalrummet ligger det en liten lapp på diskbänken övanför diskmaskinen mellan ett par använda koppar med texten "De här kopparna ställer sig inte i maskinen av sig själva...". Kan man mer än grava åt eländet? Vi är tre (3) personal på hela avdelningen, och hon går runt och skriver små tillrättavisande lappar? Jesus Christ. Jag låter blocket ligga kvar (efter att ställt in kopparna såklart...) och skriver på raden under nåt i stil med "Jaså, det har jag alltid trott att de kunnat...". Skönaste poängen är i allafall när jag någon timme senare kommer in i köket igen och upptäcker att sjuksyster nr 2 har skrivet dit under mig "Jag med! Jag är chockad!". Jag funderar på ett starta en motståndsrörelse med syster nr 2. han verkar vara av rätta virket.
Nu när julstressen sakta men säkert kryper in bland mina kollegor bestämmde jag mig i alla fall för att dra mitt strå till stacken. Med sällan skådad tillfredställelse rev jag ner den senaste skenheliga uppmaningen om ordning och reda i personalrummet och ersatte den med bilden till här till vänster. Så God Jul då, alla surkärringar. Hoppas julen blir stressfri och härlig så att ni kan komma tillbaka till ert älskade arbete med ny kraft och glädje i överflöd att dela med er av. Fat chance.
torsdag 4 december 2008
Julångest
Jag har blivit beordrad att jobba på julafton! Panik! Julschemat har varit en bitch att få ihop, och ingen ville frivilligt täcka c-turen på julafton så det hela gick till lottning. Jag kom med i uttagningen tillsammans med ett par andra syrror som inte jobbade förra julen. Men jag jobbade ju inte ens här förra julen och hade dessutom lagt nyårsafton för att försöka slippa jobba över julen! Policyn är att man ska jobba den ena eller andra storhelgen vartannat år. Och dessutom har Gamla Rutinerade Syster enligt mina kollegor inte jobbat jul på flera år i rad, men chefen är för mesig för att beordra henne så det blev lottning istället. Nu kan jag inte åka hem till vare sig kompisjulen eller julafton. Istället blir det annandag jul fram till nyårsafton som gäller.
Ok, jag låter som en gnällspik men grejen är den att jag aldrig har firat jul någon annastans än hemma hos mina föräldrar, tillsammans med hela tjocka släkten. Jag kan liksom inte föreställa mig någonting annat. Och i jul skulle det bli speciellt eftersom min syster skulle vara där och det skulle bli första julen som Tom och jag skulle fira jul tillsammans med min släkt. Nu får han sitta ensam på självaste julafton tills jag kommer hem sent på kvällen. Fast han tycker ju att vi firar jul i förväg ändå så. Jag får ju i alla fall öppna mina julklappar före honom, om han ska envisas med att julen firas på juldagen. Hmpf. Fast å andra sidan får vi ju någon slags dubbel-jul med två dagar i stället för en, så det är kanske egentligen en bra deal.
Han och jag blir det i alla fall, i stugan som vi ska flytta in i nästa helg! Så det ska i alla fall bli mysigt att vi hinner flytta in klart innan julen. Och kan elda i kakelugnen och titta ut över sjön! Det är så himla mysigt, det känns värt dubbla hyror tills februari att få flytta in där, och slippa sunkislägenheten i gettot och surkärringen på bottenvåningen som stirrar på en från sitt soffhörn varje gång man går ut eller in. Vi kör redan grejor för fullt och nästa helg kommer mina föräldrar och hjälper oss att flytta möbler och sånt. Sen är det bara städningen kvar....men det kanske min bättre hälft ta medan jag jobbar ihop till hyran....Eller inte ;).
Ok, jag låter som en gnällspik men grejen är den att jag aldrig har firat jul någon annastans än hemma hos mina föräldrar, tillsammans med hela tjocka släkten. Jag kan liksom inte föreställa mig någonting annat. Och i jul skulle det bli speciellt eftersom min syster skulle vara där och det skulle bli första julen som Tom och jag skulle fira jul tillsammans med min släkt. Nu får han sitta ensam på självaste julafton tills jag kommer hem sent på kvällen. Fast han tycker ju att vi firar jul i förväg ändå så. Jag får ju i alla fall öppna mina julklappar före honom, om han ska envisas med att julen firas på juldagen. Hmpf. Fast å andra sidan får vi ju någon slags dubbel-jul med två dagar i stället för en, så det är kanske egentligen en bra deal.
Han och jag blir det i alla fall, i stugan som vi ska flytta in i nästa helg! Så det ska i alla fall bli mysigt att vi hinner flytta in klart innan julen. Och kan elda i kakelugnen och titta ut över sjön! Det är så himla mysigt, det känns värt dubbla hyror tills februari att få flytta in där, och slippa sunkislägenheten i gettot och surkärringen på bottenvåningen som stirrar på en från sitt soffhörn varje gång man går ut eller in. Vi kör redan grejor för fullt och nästa helg kommer mina föräldrar och hjälper oss att flytta möbler och sånt. Sen är det bara städningen kvar....men det kanske min bättre hälft ta medan jag jobbar ihop till hyran....Eller inte ;).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
