Tio i fem på morgonen.
Kaffe (vilken kopp i ordningen?). PlanetRock på datorn på låg volym.
Nån långfilm på teven ute i dagrummet med den där kvaliteten som bara en lågbudget film med start kl0310 på tv3 kan uppbringa.
Den här natten går långsamt, långsamt mot sitt slut. De sista timmarna har liksom släpat sig fram på ett näst intill outhärdligt sätt. Gårdagnattens betydligt högre tempo gjorde det svårt att somna imorse, vilket börjar göra sig påmint nu. Vill bara att klockan ska bli sju nån gång så att jag kan rapportera och gå hem och sova.
Hade mitt andra dödsfall igår. 6 månader av stiltje på den fronten. Nu har jag haft två på två veckor. Tanten hade varit inlagd i dryga tolv timmar. Inget förväntat med andra ord. Hade redan haft jouren uppe på förnatten då phvärdet var helt åt skogen. En Ringer och lite Tribonat senare får jag för mig att gå in och titta till henne en extra gång, och då ligger hon död i sängen. Den där lilla millisekunden det tar innan man börjar tänka rationellt känns som en evighet. Panik och den där instinkten att man vill gå och gömma sig i linneförrådet liksom slår emot en. Sen, shit måste kolla pulsen, ingen puls. Ingen reaktion på smärtstimulering, blek, redan lite kall. Går ut i korridoren. Har redan bestämt mig för att inte hjärt-larma. Får tag på min undersköterska och säger med mer darr på rösten än det var menat att "jag får inte liv i tanten på 14A". Ringer jouren som lovar att komma upp inom trekvart och konstatera det. Klockan är sex på morgonen och man är trött och lite chockad och inte så lite panikslagen inför att man borde kanske ringa anhöriga och meddela dem. Och vad ska vi göra av henne, hon kan ju kanske inte ligga kvar på en tre-sal.
Tack och lov kommer dagskiftet och löser av ganska snart. Meddela anhöriga? Nä, det får doktorn ta när han kommer säger Syster B och ger mig en kram. Hur känns det? Vet inte säger jag och förvånas åter igen hur ynklig jag låter. Åk hem och sov, jag pratar med doktorn när han väl kommer hit säger hon. Tacksam rapporterar jag över och drar mig bort mot stämpelklockan. Där möter jag min chef som kastar en blick på mig och sedan föreslår ett samtal på hennes rum innan jag åker hem. Trött låter jag mig vallas in på hennes kontor. Vi pratar ett tag, om vad som hänt och hur det känns. Om att jag gjort vad jag kunnat och att beslutet att inte ta tanten till IVA var på läkarens ansvar. Hur känns det nu, frågar hon vid samtalets slut. Bättre säger jag, men om jag kör på ett rådjur på vägen hem kommer jag sätta mig ner på vägrenen och stortjuta.
6 mil med viltstängsel senare och säker i hamn kryper jag ner i sängen bredvid Tom och sover i fem timmar ungefär. Därav mitt nuvarande zombieaktiga tillstånd. Dock har natten som sagt varit lugn. Hitills i alla fall. Men snart är klockan 6 och det är dags för morgonrundan, och jag kan inte låta bli att tänka ifall någon kommer ligga sådär vaxblek i sängen när jag kommer in den här gången. Nåja, så är det ju. Det kan ju faktiskt hända. Comes with the territory, så att säga.
Det blir väl bara lättar med tiden.
tisdag 23 september 2008
fredag 5 september 2008
Night Watch
Det är mitt i natten, och det ligger ett alldeles särskilt lugn över avdelningen. Jag har min ände av avdelningen, och den andra nattsystern sin. Man går och pysslar med sitt på varsitt håll, med en undersköterska som går emellan, och så fikar man tillsammans nån gång runt kl 1. Om det är lugnt vill säga. Men oftast är det ändå det. Lugnt och stilla. Men med små utbrott av aktivitet närsom. Helt plötsligt hade tanten längst ner i korridoren fått tag på en sax och försökt skära sig i handlederna. Blodigt värre, men hon missade i alla fall artären.
Och jouren var just uppe och dödförklarade en av mina patienter, så då kunde vi köra ner kroppen i kylrummet. Förvisso han varit avliden sedan kl 18, och anhöriga har varit där och så, men det måste i alla fall komma upp en läkare och konstatera dödsfallet innan vi får köra ner patienten. Som sjuksköterska får man bara dödförklara någon om huvudet är avskiljt helt från kroppen, vilket jag hoppas jag slipper vara med om.
Jag har jobbat drygt ett halvår nu. Sex månader som på nått sätt bara har rusat förbi i ett hiskligt tempo. Jag konstaterade, kanske något högmodigt kan tyckas såhär i efterhand, att det hade ju gått riktigt bra, sittandes i fikarummet på min sex-månadersdag. Då visste jag ännu inget om döds-torsdagen från helvetet som skulle infinna sig ca 48 timmar senare.
Det började som ett vanligt kvällsskift. 14-22, hade jobbat kvällen innan och skulle ha samma patienter, med några undantag för de som gått hem och bytts ut av andra. Piece of cake tänkte jag nere i omklädningsrummet och drog på mig landstingets blåvita uniform och stoppade fickorna fulla med alla de pryttlar och smågrejer som jag samlat på mig under gårdagens pass. Allt det där man kan tänkas behöva. Korkar och förfyllda sprutor med natriumklorid, tejp, nån liten kompress, handskar, passerkort, pennor, schema för de vanligaste insulinsorterna, en lapp som listar blandbarhet och hållbarhet för olika antibiotika, sax, peang, tuschpenna...ja, typ smågrejer alltså. Som en scout, alltid redo. Alltid beredd. Tyvärr spelar det ingen roll hur många saxar och peanger du har på dig om helvetet ändå tänker braka lös. Då är det bara att försöka hålla i. Och så upp på avdelningen, fram med papper och penna och så är det bara att läsa in sig på patienterna. Det går fort, eftersom jag som sagt känner de flesta sedan gårdagen. Jag konstaterar att mannen med urosepsis som kommit in ganska sent kvällen före är fortsatt risig, hela familjen är där. Var på gång redan i går att han skulle stryka med och jag hade fullt upp med att försöka lugna anhöriga utan att inge allt för stort hopp. Jag tar rapport från dagsköterskan, vi går runt och hälsar, min undersköterska och jag. Sedan tar vi lite kaffe innan dagskiftet går hem.
De två tomma platserna vi har fylls ganska snabbt på från akuten och ett övertag från medicin. Strax efter kl 4 sitter jag och eftermiddagsrondar med primärjouren när det ringer från salen där mannen med urosepsis ligger. Där inne är allt på väg utför, familjen är i upplösningstillstånd. Patienten är vaxblek och andas ytligt med långa uppehåll. "Han dör, han dör" gråter dottern. Ja, vad kan jag säga? Sen slutar han andas. "Åh gud, han är död." kommer det från frun. Sen drar han ett sånt där sista reflexmässigt andetag, och sen ett till. "Han är inte död" skriker barnbarnet, medan jag försöker förklara. Förklara det där med hur allting redan är slut och allt som finns kvar bara är elektriska impulser och urladdningar. Patienten krampar lite, armarna liksom kröks upp mot bröstet lite under lakanet. Barnbarnet, kan hon vara 13-14, springer in på toaletten och kräks. Jag vågar lägga armen om dottern och försöker förklara igen. Han är död nu. Det är slut nu. Känner efter pulsen, tar fram ett stetoskop och lyssnar över bröstet. Ingenting. Känns mest som om jag gör det för syns skull. För att ha något att sätta för händerna. Känns i bröstet hur otillräcklig jag är, i det ögonblicket. Hur svårt det är att vara vuxen och stark när alla vuxna i rummet liksom bryter ihop. Det gör en rädd. Rädd för att alla är så jäkla ledsna. Instinkten att gå och gömma sig i linneförrådet är frestande stark. Men det går ju inte, det är ju jag som ska vara stark nu. Professionell. Jag föreslår att de alla går ut och tar en paus, kanske går ner till entren och tar lite luft. Rör lite på sig. Så gör vi iordning honom, och så kan de ta farväl sedan. Ta god tid på sig, gör det ordentligt i lugn och ro. Föser ut dem vänligt men bestämt. Det är alldeles för mycket ångest i rummet för att det ska vara bra, för någon. Jag behöver också ett break. De går, och vi gör iordning patienten. Bäddar med lakan och plast, vit nattskjorta. Täcket sträckt och armarna längs sidorna. Han ser fridfull ut nu, och allt eftersom vi städar undan och vädrar och pysslar lägger sig något slags ro över rummet.
Något omskakad, minst sagt, efter detta har jag ingen tid att tänka så mycket mer på detta. Jag har andra patienter som behöver min uppmärksamhet. Men den där känsla av otillräcklighet sitter liksom kvar i bröstet. Fyra av mina patienter är ganska dåliga. Övertaget från medicin är en patient jag känner igen från förut. Han har kommit in som medicinpatient pga nutritionsproblematik, men eftersom han kräkts blod under morgonen har han övertagits av kirurgen. Mager och hålögd av cancern ligger han i sängen, lätt desorienterad. Inte på väg att avlida i alla fall tänker jag när jag försöker prioritera. Varje gång jag hinner titta in bakom skynket till honom under kvällen är jag bara tacksam att han 1) andas, 2) droppet inte har slutat droppa och 3) han har fortfarande inte kräkt något mer blod. Det är liksom allt jag hinner. Jag har en annan patient, nyss inrullad på enkelsal, med fula varhärdar i buken. Han stönar och ojar sig konstant, är förvirrad och har feber. Inte kissar han heller, och droppen som ska gå in fort, fort enligt doktorn drar han ur gång på gång. Trots upprepade doser av vätskedrivande kissar han knappt någonting. Tillslut är blodtrycket så lågt att jag känner att jag inte kan ge mer vätskedrivande. Han blir mer och mer förvirrad. Samtidigt på en tre-sal blöder en patient från ett operationssår. Rejält. Han blöder igenom förband efter förband, vi förstärker och byter, förstärker och byter med det bara fortsätter att blöda. Måste ringa jouren, måste ta puls och blodtryck, måste snabbt få in droppet så han inte tappar trycket. Måste ringa till lab och beställa blod. En fjärde patient ska även han ha blod. Han har tungt att andas men vägrar ha syrgas. Svårstucken är han också, och nålen pajar nånstans mitt i. Måste sätta ny nål, ta fram inhalationer, ringa jouren om andnöden och de svullna benen, om mannen som blöder från op-såret, och igen om mannen som inte kissar alls. Känner hur situationen liksom glider mig ur händerna, hur det liksom inte spelar någon roll hur fort jag jobbar, hur mycket jag tänker och hur snabbt jag kopplar dropp, ger vätskedrivande och smärtstillande, sätter nålar och ger blod. Det blir ändå inte tillräckligt bra. Det är ändå inte nog. Känslan av att vara ny och grön, att inte ha något att falla tillbaka på är gnagande tydlig. Det fattar väl jag också att man inte kan kunna allt från början, att det är svårt att prioritera och svårt att handskas med stora saker som faktiskt kräver erfarenhet. Men inte inte desto mindre är det på mitt ansvar. Mitt ansvar, mina patienter. Herregud, jag är 22 år gammal och ansvarar för de här människornas liv, när det kommer till kritan, tänker jag. Det gör mig skitskraj. Jag känner mig som en unge som försöker leka sjukvård.
Det är första gången hittills som jag faktiskt känt mig gråtfärdig när slutet av skiftet närmar sig. Visst har man varit trött tidigare, helt slut och bara längtat efter att få komma hem. Men inte gråtfärdig. Nattsköterskan frågar hur det är fatt och ger mig en kram. Känslan av otillräcklighet ligger som en klump i halsen. Fan också. Så här i efterhand, med lite distans till det hela, så kan jag väl se omöjligheten i att klara av en sådan situation, även som van syrra. Men ändå. Man vill så mycket. Och man vill att alla ska klara sig. Bli bättre och åka härifrån, friska och så. Men verkligheten är ju en annan. Dåliga patienter blir sällan bättre. Möjligtvis blir det långdraget, men i slutändan så känns det som att de flesta dör av ganska stadigt. Trots att du sliter arslet av dig. Nu ligger en och dör på intensiven, och en annan, ja honom körde vi ner till kylrummet tidigare i natt som sagt. Den tredje har förvisso inte kräkts något mer blod, droppet går som det ska och han andas forfarande. Men nåt liv, det vet jag inte om det är. Det blir ju ofta inte så, med cancern. Den fjärde, han är faktiskt lite bättre. Han behövde aldrig opereras i alla fall, och efter ett par påsar blod piggade han på sig. Han fru är här varje dag. De är så fina tillsammans, och håller ihop trots att han varit nära att kasta in handuken ett flertal gånger. Kanske är det ändå det som gör att det känns värt, att se dem sitta där, med huvudena tätt ihop och prata. Att det vi gör leder till att de får ha varandra iallafall ett litet tag till.
Och jouren var just uppe och dödförklarade en av mina patienter, så då kunde vi köra ner kroppen i kylrummet. Förvisso han varit avliden sedan kl 18, och anhöriga har varit där och så, men det måste i alla fall komma upp en läkare och konstatera dödsfallet innan vi får köra ner patienten. Som sjuksköterska får man bara dödförklara någon om huvudet är avskiljt helt från kroppen, vilket jag hoppas jag slipper vara med om.
Jag har jobbat drygt ett halvår nu. Sex månader som på nått sätt bara har rusat förbi i ett hiskligt tempo. Jag konstaterade, kanske något högmodigt kan tyckas såhär i efterhand, att det hade ju gått riktigt bra, sittandes i fikarummet på min sex-månadersdag. Då visste jag ännu inget om döds-torsdagen från helvetet som skulle infinna sig ca 48 timmar senare.
Det började som ett vanligt kvällsskift. 14-22, hade jobbat kvällen innan och skulle ha samma patienter, med några undantag för de som gått hem och bytts ut av andra. Piece of cake tänkte jag nere i omklädningsrummet och drog på mig landstingets blåvita uniform och stoppade fickorna fulla med alla de pryttlar och smågrejer som jag samlat på mig under gårdagens pass. Allt det där man kan tänkas behöva. Korkar och förfyllda sprutor med natriumklorid, tejp, nån liten kompress, handskar, passerkort, pennor, schema för de vanligaste insulinsorterna, en lapp som listar blandbarhet och hållbarhet för olika antibiotika, sax, peang, tuschpenna...ja, typ smågrejer alltså. Som en scout, alltid redo. Alltid beredd. Tyvärr spelar det ingen roll hur många saxar och peanger du har på dig om helvetet ändå tänker braka lös. Då är det bara att försöka hålla i. Och så upp på avdelningen, fram med papper och penna och så är det bara att läsa in sig på patienterna. Det går fort, eftersom jag som sagt känner de flesta sedan gårdagen. Jag konstaterar att mannen med urosepsis som kommit in ganska sent kvällen före är fortsatt risig, hela familjen är där. Var på gång redan i går att han skulle stryka med och jag hade fullt upp med att försöka lugna anhöriga utan att inge allt för stort hopp. Jag tar rapport från dagsköterskan, vi går runt och hälsar, min undersköterska och jag. Sedan tar vi lite kaffe innan dagskiftet går hem.
De två tomma platserna vi har fylls ganska snabbt på från akuten och ett övertag från medicin. Strax efter kl 4 sitter jag och eftermiddagsrondar med primärjouren när det ringer från salen där mannen med urosepsis ligger. Där inne är allt på väg utför, familjen är i upplösningstillstånd. Patienten är vaxblek och andas ytligt med långa uppehåll. "Han dör, han dör" gråter dottern. Ja, vad kan jag säga? Sen slutar han andas. "Åh gud, han är död." kommer det från frun. Sen drar han ett sånt där sista reflexmässigt andetag, och sen ett till. "Han är inte död" skriker barnbarnet, medan jag försöker förklara. Förklara det där med hur allting redan är slut och allt som finns kvar bara är elektriska impulser och urladdningar. Patienten krampar lite, armarna liksom kröks upp mot bröstet lite under lakanet. Barnbarnet, kan hon vara 13-14, springer in på toaletten och kräks. Jag vågar lägga armen om dottern och försöker förklara igen. Han är död nu. Det är slut nu. Känner efter pulsen, tar fram ett stetoskop och lyssnar över bröstet. Ingenting. Känns mest som om jag gör det för syns skull. För att ha något att sätta för händerna. Känns i bröstet hur otillräcklig jag är, i det ögonblicket. Hur svårt det är att vara vuxen och stark när alla vuxna i rummet liksom bryter ihop. Det gör en rädd. Rädd för att alla är så jäkla ledsna. Instinkten att gå och gömma sig i linneförrådet är frestande stark. Men det går ju inte, det är ju jag som ska vara stark nu. Professionell. Jag föreslår att de alla går ut och tar en paus, kanske går ner till entren och tar lite luft. Rör lite på sig. Så gör vi iordning honom, och så kan de ta farväl sedan. Ta god tid på sig, gör det ordentligt i lugn och ro. Föser ut dem vänligt men bestämt. Det är alldeles för mycket ångest i rummet för att det ska vara bra, för någon. Jag behöver också ett break. De går, och vi gör iordning patienten. Bäddar med lakan och plast, vit nattskjorta. Täcket sträckt och armarna längs sidorna. Han ser fridfull ut nu, och allt eftersom vi städar undan och vädrar och pysslar lägger sig något slags ro över rummet.
Något omskakad, minst sagt, efter detta har jag ingen tid att tänka så mycket mer på detta. Jag har andra patienter som behöver min uppmärksamhet. Men den där känsla av otillräcklighet sitter liksom kvar i bröstet. Fyra av mina patienter är ganska dåliga. Övertaget från medicin är en patient jag känner igen från förut. Han har kommit in som medicinpatient pga nutritionsproblematik, men eftersom han kräkts blod under morgonen har han övertagits av kirurgen. Mager och hålögd av cancern ligger han i sängen, lätt desorienterad. Inte på väg att avlida i alla fall tänker jag när jag försöker prioritera. Varje gång jag hinner titta in bakom skynket till honom under kvällen är jag bara tacksam att han 1) andas, 2) droppet inte har slutat droppa och 3) han har fortfarande inte kräkt något mer blod. Det är liksom allt jag hinner. Jag har en annan patient, nyss inrullad på enkelsal, med fula varhärdar i buken. Han stönar och ojar sig konstant, är förvirrad och har feber. Inte kissar han heller, och droppen som ska gå in fort, fort enligt doktorn drar han ur gång på gång. Trots upprepade doser av vätskedrivande kissar han knappt någonting. Tillslut är blodtrycket så lågt att jag känner att jag inte kan ge mer vätskedrivande. Han blir mer och mer förvirrad. Samtidigt på en tre-sal blöder en patient från ett operationssår. Rejält. Han blöder igenom förband efter förband, vi förstärker och byter, förstärker och byter med det bara fortsätter att blöda. Måste ringa jouren, måste ta puls och blodtryck, måste snabbt få in droppet så han inte tappar trycket. Måste ringa till lab och beställa blod. En fjärde patient ska även han ha blod. Han har tungt att andas men vägrar ha syrgas. Svårstucken är han också, och nålen pajar nånstans mitt i. Måste sätta ny nål, ta fram inhalationer, ringa jouren om andnöden och de svullna benen, om mannen som blöder från op-såret, och igen om mannen som inte kissar alls. Känner hur situationen liksom glider mig ur händerna, hur det liksom inte spelar någon roll hur fort jag jobbar, hur mycket jag tänker och hur snabbt jag kopplar dropp, ger vätskedrivande och smärtstillande, sätter nålar och ger blod. Det blir ändå inte tillräckligt bra. Det är ändå inte nog. Känslan av att vara ny och grön, att inte ha något att falla tillbaka på är gnagande tydlig. Det fattar väl jag också att man inte kan kunna allt från början, att det är svårt att prioritera och svårt att handskas med stora saker som faktiskt kräver erfarenhet. Men inte inte desto mindre är det på mitt ansvar. Mitt ansvar, mina patienter. Herregud, jag är 22 år gammal och ansvarar för de här människornas liv, när det kommer till kritan, tänker jag. Det gör mig skitskraj. Jag känner mig som en unge som försöker leka sjukvård.
Det är första gången hittills som jag faktiskt känt mig gråtfärdig när slutet av skiftet närmar sig. Visst har man varit trött tidigare, helt slut och bara längtat efter att få komma hem. Men inte gråtfärdig. Nattsköterskan frågar hur det är fatt och ger mig en kram. Känslan av otillräcklighet ligger som en klump i halsen. Fan också. Så här i efterhand, med lite distans till det hela, så kan jag väl se omöjligheten i att klara av en sådan situation, även som van syrra. Men ändå. Man vill så mycket. Och man vill att alla ska klara sig. Bli bättre och åka härifrån, friska och så. Men verkligheten är ju en annan. Dåliga patienter blir sällan bättre. Möjligtvis blir det långdraget, men i slutändan så känns det som att de flesta dör av ganska stadigt. Trots att du sliter arslet av dig. Nu ligger en och dör på intensiven, och en annan, ja honom körde vi ner till kylrummet tidigare i natt som sagt. Den tredje har förvisso inte kräkts något mer blod, droppet går som det ska och han andas forfarande. Men nåt liv, det vet jag inte om det är. Det blir ju ofta inte så, med cancern. Den fjärde, han är faktiskt lite bättre. Han behövde aldrig opereras i alla fall, och efter ett par påsar blod piggade han på sig. Han fru är här varje dag. De är så fina tillsammans, och håller ihop trots att han varit nära att kasta in handuken ett flertal gånger. Kanske är det ändå det som gör att det känns värt, att se dem sitta där, med huvudena tätt ihop och prata. Att det vi gör leder till att de får ha varandra iallafall ett litet tag till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
