So I got the job...

...och i kväll ska jag gå mitt första egna skift, efter en sex veckor lång inskolning. Det har varit sex intensiva veckor, det kan ju inte förnekas. Shit vad trött man är på kvällarna. Man är så fokuserad och ett steg före i åtta timmar att det knappt finns nån energi kvar när dagen är slut, något som min käre sambo har fått uppleva när jag kommer hem, slänger mig på soffan och sover djupt efter i genomsnitt 3 minuter. Men jag börjar väl vänja mig lite nu, lagom tills jag ska börja gå själv och det är dags att lägga i en ny växel.

Att gå inskolning är i princip att göra allting själv, men varje gång man blir osäker, eller inte vet vad man ska göra, när man inte hinnner eller vet hur man ska prioritera så finns en "inskolnings-syster" där och hjälper en. Så om man ska koppla åtta dropp och dela en miljard mediciner innan ronden kl 8 (Då har man jobbat sen sju, och ska ha hunnit läsa in sig på patienterna inför ronden, om man inte har tur och känner dem sen passet innan, vara med på morgon mötet och dela alla piller/dropp osv) men har hunnit ungefär halvvägs när ronden skymtas nere i korridoren, och man vet att man har ungefär 30 sekunder på sig innan det är dags att inställa sig i rondrummet, så kan man alltid få hjälp av sin inskolare.

Eller när man väl kommer ut från ronden och ska försöka lägga upp arbetet, med tre patienter som ska skrivas ut (med mediciner som ska skickas med, en miljard papper som ska faxas till kommunen och fan och hans moster och en hel massa skrivande i datorn. Och då har vi ändå en sekreterare på avdelning som sköter en hel del.), en patient som ska ner på en akut röntgen (röntgenpärmen som innehåller förberedelser inför olika udersökningar har fortfarande PM som uppdaterads senast på det glada 90-talet) samtidigt som mannen på sal 21 vill ha smärtstillande, anhöriga till tanten på 22B är i telefon och vill att jag i detalj ska tala om för dem hur deras mamma mår, trots att jag bara såg henne i ungefär 10 sekunder när jag delade ut hennes mediciner innan ronden. Dessutom ringer IVA och vill skicka ner en patient för att frigöra platser, 22C's nål har gått subkutant och måste bytas, man har dessutom glömt att påpeka på ronden att 20A kissar dåligt och man borde ge lite vätskedrivande och att 20B borde sättas in på nåt laxerande. Då är det bra att ha sin inskolare som påpekar att man faktiskt måste ringa ner och aktivera den där röntgen remissen, att telefonsamtalet kan vänta och att sekreteraren kan sköta det mesta faxandet om man bara fyller i alla papper och ger dem till henne. Att patienterna ändå ska ha ett utskrivningssamtal med doktorn innan de kan gå hem, så det är ingen brådska, och att det enda som behövs förberedas inför röntgen är en grön nål och ett dropp som ska hängas.

Avdelningen är uppdelad på hälften urologptienter och hälften magtarmpatienter, med ett läkarteam för varje sida. Som syrra jobbar man på båda sidor omväxlande men som ny kommer jag främst att vara på urologsidan i början, då det är lite mindre med dessa patienter, generellt sett. Det är mycket prostatacancer, en del njurcancer och lite diverse annat också då avdelningen även tar emot allmänkirurgiska patienter eftersom det är ett litet sjukhus. Personalen har en ganska skön blandning av i både unga och gamla, nya och mer erfarna syrror och undersköterskor och även om man alltid träffar på personer som man inte kommer sådär jättebra överens med så är de allra flesta väldigt trevliga och det känns som om jag funnit min plats i gänget ganska bra redan. Det finns två nyutexade syrror som ochså har börjat nu i vår och det är alltid skönt att inte vara ensam ny. Jag pendlar med bil och det går också bra, det är ju E4:an i princip hela vägen så det tar inte överdrivet mycket av min tid.

Tom och jag har väl börjat falla in i nån slags vardagsrutini vår nya lägenhet. Vi är mycket ute och går i skogen med hunden. Det är så otroligt fint i omgivningarna häromkring, det finns nästan ett oändligt antal små sjöar att upptäcka och hur mycket skog som helst att ströva runt i. Gud vad jag har saknat skogen! Så det gör vi mycket, och lagar mat. Igår gjorde vi egen pastadeg och fyllde den med nån slags tacofyllning så att det blev som små hemmagjorda raviolikuddar. Tjusigt värre. Snart är det dags att åka till jobbet. Det är både spännande och nervöst, men jag känner mig laddad, och sanningen att säga så ska det faktiskt bli skönt att få gå helt själv och äntligen vara sjuksköterska på riktigt.