Stora Sjukhuset

Idag har jag varit på anställningsintervju på Stora Sjukhusets Akutmottagning. Exciting! Tidigare i veckan blev jag uppringd av akutklinikens enhetschef som hade sett mitt CV och ville träffa mig för en intervju. Smidigt, det enda jag har gjort är att skicka in mitt CV till landstingets CV-databas hos personalavdelningen. Så idag var det dags, som vanligt var jag inte alls nervös förrän det var typ tio minuter kvar tills jag skulle åka dit. Ditintills hade det kännts helt chill, jag hade väl lite löst tänkt ihop några hypotetiska svar till några hypotetiska standard-frågor och kännt mig nljd med det men i bilen på väg dit kröp nervositeten upp i halsgropen. Shit, vad ska jag säga. Jag menar, det är alltid lika svårt att säga något vettigt när de säger "Jaha, berätta lite om dig själv". Man börjar någorlunda vettigt men det slutar alltid med att man babblar på om något helt oväsentligt. Nåja. Vi satt och pratade en liten stund i alla fall, enhetscheferna och jag. Jag babblade på om mig själv och allt möjligt, de berättade om sjukhuset och kliniken och sedan blev jag runtvisad på akutmottagningen och akutvårdsavdelningen. Jobbet är ett vikariat till augusti med möjlighet till förlängning. Tre veckors inskolning. 21100 begärde jag i lön. 25 minuter till jobbet. Sweet.

Vikariatet startar 1 februari, vilket passade utmärkt när mitt vik här var till 31 januari. Häromdagen när jag var på var på väg hem från mitt nattskift så kom min chef och gav mig ett nytt kontrakt med 1 månads förlängning, tom 28 februari. Jaha sa jag och tog lappen, nu ligger den opåskriven i mitt fack och bränner. Om jag inte får det här jobbet så skriver jag ju på och lämnar in, men fan vad trött jag är på förlängningar på tre månader eller två månader, eller som nu, trettio jävla dagar! Tack som fan landstinget. Men om jag får jobbet så måste jag ju gå till min chef och lämna tillbaka kontraktet opåskrivet, och berätta att jag slutar 31 januari, trots att hon såklart räknar med att jag ska stanna till minst 28 februari. Och hon säger jämt att det helt säkert blir förlängning till efter sommaren efter det. Och då säger jag ju, va bra, såklart. Det är ju inte direkt så att jag berättat för henne att jag söker andra jobb eller att jag faktiskt har varit på en intervju... Nåväl, den dagen den sorgen, men det är intressant vilken lojalitet man ändå utvecklar till sin arbetsplats. För även om jag redan från början varit tydlig med att jag inte tänker stanna här i mer än ett par år så känns det ändå på ngåot vis som om jag sviker min avdelning. Eller i alla fall går bakom ryggen på dem lite.

På fredag nästa vecka ska jag får besked. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning får jag väl ändå säga. Att få komma till akuten och jobba, att få rikta in mig på akutsjukvård är ju ändå någonting som jag verkligen vill göra. Det är ett steg i rätt riktning och en absolut nödvändig erfarenhet inför min vidareutbildning. Efter ett år på Lilla Sjukhusets Kirurgavdelning har jag ändå kommit hyfsat långt, jag har lärt mig grunderna, haft både lätta och svåra patienter, ett par dösfall och ett par "akuta situationer" som definitivt lärt mig viktiga saker. Men längre än så kan jag nog inte komma på en avdelning som denna, den är ändå hyfsat smal. På akuten skulle jag dessutom få mer av en "medicinkompetens" som ajg inte får här på kirurgen, och det utan att behöva gå på en medicinavdelning och dra med überlånga medicinlistor och tre vårdplaneringar om dagen. Så vi får väl se. Hur det än går så lär jag väl inte stå arbetslös i alla fall.