Silent Night

Julaftons kväll. Ingen jul i lathetens tecken här heller. Åkte ju som bekant på nitlotten och blev tvungen att jobba. Granen är klädd där hemma och när jag kommer hem blir det film med Tom och varm choklad framför brasan och en tur med hunden. I morgon är det ju jul igen för Tom, så vi får ju någon slags dubbeljul. Men jag har ju bästa dealen, jag får ju öppna mina julklappar 24 timmmar innan honom. Take that, sucker!

Granen lyser malplacerat i dagrummet. Patienterna är pliktskyldigast utplacerade i en halvcirkel runt TV:n varifrån Karl Bertil Jonssons Julafton dundrar ut på högsta volym. Då hör ju hälften i allafall. Julmiddagen har blivit både serverad och undanplockad. Vi i personalen har smygit oss ut i personalrummmet för lite julmat till oss själva, med tummarna i kors att inga ska ringa på klockan på ett tag.

Ute är det mörkt och minusgrader. Längtansfullt kikar jag ut i bland och föreställer mig att folk firar jul hemma i sina hus för här på avdelningen känns allt som en vanlig c-tur. Samma dropp och åtta-mediciner, antibiotika som ska blandas, tempar som ska tas. Folk är lika sjuka idag som igår. För sjuka för att bry sig om att det är jul, eller så är de gamla och ensamma och glada för att de slipper fira jul ensamma hemma hos sig själva, utan sällskap. Kul jul.