Night Watch II

Tio i fem på morgonen.

Kaffe (vilken kopp i ordningen?). PlanetRock på datorn på låg volym.
Nån långfilm på teven ute i dagrummet med den där kvaliteten som bara en lågbudget film med start kl0310 på tv3 kan uppbringa.

Den här natten går långsamt, långsamt mot sitt slut. De sista timmarna har liksom släpat sig fram på ett näst intill outhärdligt sätt. Gårdagnattens betydligt högre tempo gjorde det svårt att somna imorse, vilket börjar göra sig påmint nu. Vill bara att klockan ska bli sju nån gång så att jag kan rapportera och gå hem och sova.

Hade mitt andra dödsfall igår. 6 månader av stiltje på den fronten. Nu har jag haft två på två veckor. Tanten hade varit inlagd i dryga tolv timmar. Inget förväntat med andra ord. Hade redan haft jouren uppe på förnatten då phvärdet var helt åt skogen. En Ringer och lite Tribonat senare får jag för mig att gå in och titta till henne en extra gång, och då ligger hon död i sängen. Den där lilla millisekunden det tar innan man börjar tänka rationellt känns som en evighet. Panik och den där instinkten att man vill gå och gömma sig i linneförrådet liksom slår emot en. Sen, shit måste kolla pulsen, ingen puls. Ingen reaktion på smärtstimulering, blek, redan lite kall. Går ut i korridoren. Har redan bestämt mig för att inte hjärt-larma. Får tag på min undersköterska och säger med mer darr på rösten än det var menat att "jag får inte liv i tanten på 14A". Ringer jouren som lovar att komma upp inom trekvart och konstatera det. Klockan är sex på morgonen och man är trött och lite chockad och inte så lite panikslagen inför att man borde kanske ringa anhöriga och meddela dem. Och vad ska vi göra av henne, hon kan ju kanske inte ligga kvar på en tre-sal.

Tack och lov kommer dagskiftet och löser av ganska snart. Meddela anhöriga? Nä, det får doktorn ta när han kommer säger Syster B och ger mig en kram. Hur känns det? Vet inte säger jag och förvånas åter igen hur ynklig jag låter. Åk hem och sov, jag pratar med doktorn när han väl kommer hit säger hon. Tacksam rapporterar jag över och drar mig bort mot stämpelklockan. Där möter jag min chef som kastar en blick på mig och sedan föreslår ett samtal på hennes rum innan jag åker hem. Trött låter jag mig vallas in på hennes kontor. Vi pratar ett tag, om vad som hänt och hur det känns. Om att jag gjort vad jag kunnat och att beslutet att inte ta tanten till IVA var på läkarens ansvar. Hur känns det nu, frågar hon vid samtalets slut. Bättre säger jag, men om jag kör på ett rådjur på vägen hem kommer jag sätta mig ner på vägrenen och stortjuta.

6 mil med viltstängsel senare och säker i hamn kryper jag ner i sängen bredvid Tom och sover i fem timmar ungefär. Därav mitt nuvarande zombieaktiga tillstånd. Dock har natten som sagt varit lugn. Hitills i alla fall. Men snart är klockan 6 och det är dags för morgonrundan, och jag kan inte låta bli att tänka ifall någon kommer ligga sådär vaxblek i sängen när jag kommer in den här gången. Nåja, så är det ju. Det kan ju faktiskt hända. Comes with the territory, så att säga.

Det blir väl bara lättar med tiden.