Jobbintervjun

Igår bar det av med tåget ända upp till Lilla Staden i mellansverige för en jobbintervju. Min första jobbintervju. Och min enda. Men ändå. Som vanligt var jag sjukt nervös men så här i efterhand tycker jag ändå att jag gjorde ett bra jobb. Det känns som om jag gjorde ett bra intryck och att jag fick säga det jag ville ha sagt. Och de (det var två chefer med, en för de två medicinavdelningarna och en för kirurgen) verkade tycka att jag var trevlig och så. Jag fick berätta lite om mig själv och vad jag är bra och dålig på, och jag babblade väl på där men lyckades undvika att snurra in mig helt.

När de frågade vad som var mina mindre bra sidor log jag lite inombords och tänkte i mitt stilla sinne, vad ska man börja? Att jag inte har några som helst problem med att tillämpa min egen fördelningspolitik på min arbetsplats? Att jag (och resten av min generation) inte är rädda för att ställa krav, vara allmänt obekväma, att vi anses vara notoriskt illojala mot våra arbetsgivare? Att jag inte tänker stanna i trettio år och vänta på min guldklocka?

På frågan vad jag var mest intresserad av (av medicin och kirurgi) så svarade jag kirurgi, för att det är så jäkla spännande, med högre tempo och mer tekniskt. "Vad kul att du säger det!" utbrast chefen för kirurgavdelningen. "De flesta brukar vara lite veliga och inte riktigt våga hoppa på kirurgi från början." Score! tänkte jag och kände mig plötsligt modig och lite tuff. Och det sa hon igen innan vi avslutade intervjun, att hon tyckte det var kul med "någon som vill ge sig på kirurgi från första början" och att hon själv hade gjort det. Att "...antingen vill man ha lite action och så, eller så vill man börja lite lätt." (läs: inom medicin). Jag höll med och sa något i stil med "Man kan ju inte börja med att backa" och så vi hade ett litet moment av samförstånd Och så sa hon att alla chefer skulle träffas i slutet av veckan och att de skulle höra av sig någon gång veckan därpå. Och att hon hoppades få se mig igen!

Och ingångslönen ligger på 19000 för en nyutexaminerad sjuksköterska. Eat my shorts, Region Skåne! Ni kan ta era "icke förhandlingsbara" 17500 och köra upp det någonstans där det känns. Score! Eller nåja, nu ska jag ju få jobbet också. Så var det bra med det, men det känns i alla fall som att jag har en ärlig chans att få det. Och hon sa att det faktum att jag vill börja i mars inte var någon nackdel, snarare en fördel eftersom det skulle börja två nya sjuksköterskor på måndag och det är bara bra om alla inte är nya på samma gång. Så det känns ju som att hon åtminstone skulle kunna tänka sig att anställa mig. Dessutom var hon väldigt trevlig och lätt att prata med och jag skulle inte alls ha något emot att ha henne som chef.

Så vi får väl se, hur det blir. Nu är det bara att vänta på att de ska ringa. På fredag är det i alla fall examensdag, i domkyrkan av alla ställen. Fint värre. Och släkten i karavan ner för att titta på. Kanske man kan håva in lite cash och så. Haha.