På jobbfronten inget nytt

Jag försöker vidga mina vyer lite. Det händer inte så mycket på jobbfronten och därför har jag anmält mig till två nya agencies och letar efter flera. Efter att den allra första rekryteraren kontaktade mig har vi hörts av ett par gånger men nu får jag inte nån kontakt med henne. Senast jag hörde av henne var flera, flera veckor sedan och då genom ett meddelande där hon lät hälsa att hon skulle försöka ringa igen nästa dag vid samma tid så att vi kunde diskutera lite olika möjligheter, vad nu det betydde. Hon skickade också ett mail som sa ungefär samma sak. Så det var ju spännande och jag tyckte att det kändes riktigt positivt men så hörde hon liksom inte av sig. Jag har mailat ett par gånger och undrat lite fint hur det går och bett henne att höra av sig och ge mig lite uppdatering om läget, men hon har inte ens svarat på min mail, vilket jag tycker är lite märkligt. Även om hon är upptagen och det inte händer så mycket i just mitt fall så borde hon väl åtminstone kunna skicka ett två-raders mail som typ bara säger att allt är lugnt och att hon återkommer när det finns något att berätta? Vilket jag trodde att det fanns eftersom det var ungefär vad hon sa på min telefonsvarare för länge sen.

Ja, jag vet inte alls, men i alla fall så kände jag att det där kunde jag ju inte gå och grubbla över, det var dags att göra något mer. Så jag slängde iväg lite registreringar till höger och vänster och hade sedan vips missade samtal från två stycken nya recruiters. Det var ju bra men grejen är att jag absolut hatar att ringa till folk på telefon. Jag hatar det. Jag blir så jäkla nervös, och det spelar ingen roll vart jag ska ringa egentligen, jag blir lika sinnesvag varje gång. Det har blivit lite bättre får jag väl säga, i och med att jag ringer rätt så mycket i mitt jobb. Men det är ändå lite skillnad, för på jobbet är jag mitt professionella jag och inte mitt vanliga neurotiska, osäkra jag. När jag var yngre vågade jag inte ens ringa och beställa pizza. Så det var med mycket vånda som jag faktiskt ringde upp dessa personer, som jag dessutom var tvungen att prata engelska med. Jag är faktiskt lite stolt att jag gjorde det, töntigt nog. Samtalen flöt på ganska smidigt. Den ene var dessutom riktigt imponerad över min engelska! Han frågade en minut in i konversationen om det inte instället var så att jag var på väg att flytta tillbaka till uk, eller om jag verkligen var svensk. Tydligen har jag en dialekt som om jag skulle komma från Midlands eller Essex, vad nu det innebär...Jag tog det som en komplimang i alla fall! Kontentan av det hela är nu i alla fall att jag har två till personer att vänta på att det ska höra av sig till mig igen när de har hittat några jobb som verkar passa mig. De skulle både kolla efter lediga platser i och runtom Hertfordshire och norra London, skicka ut mitt CV och kontakta lite folk och sådär.

Även om det aldrig är särskilt kul i längden att pendla, skulle jag inte ha nåt emot att jobba lite inom London. Det känns lite spännande. London är ju ändå London och även om min flytt till England är lite mer av en flytta-till-england-med-familjen karaktär och inte så mycket åh-jag-är-nitton-och-ska-flytta-till-London-och-jobba-på-en-sunkig-pub så finns ju spänningen där ändå (Nu låter T och jag verkligen som ett gammalt gift par! Det är vi inte - än i alla fall). London är ju ändå en sjukt stor stad och jag ser verkligen fram emot att lära känna den lite bättre. Den romantiska bilden i mitt huvud är naturligtvis att vi kommer tillbringa intressanta eftermiddagar med att åka tunnelbana och titta på museér, dricka kaffe på små coffee shops och insupa atmosfären, gå på pubar och dricka englsk öl och kolla in nattlivet i en riktig storstad. Men verkligheten riskerar väl ändå att bli att man kommer tänka att det är ju rätt långt att åka in till London, och jag kommer vara trött efter att ha jobbat och det kommer kosta pengar osv osv. Vi får väl se, jag ska anstränga mig för att det inte ska bli så. Det är så lätt att tro att allt ska bli annorlunda utan att man måste anstränga sig bara för att man flyttar någon annanstans men jag vet ju hur det är här hemma nu, anstränger vi oss inte för att göra saker och ta oss för saker så blir det inte av och jag har så lätt att bara vara trött och komma hem från jobbet och känna att jag verkligen inte vill göra någonting, bara sunka i soffan framför TV:n. Och hur inspirerande är det? Inte särskillt.

Nä, just nu får jag verkligen kämpa för att få saker och ting gjorda i mitt liv. En ska jag gjort är att jag i alla fall har skickat in papperna till Socialstyrelsen, så att jag när de är påskrivna faktiskt kan får iväg min NMC ansökan och få min jäkla brittiska legitimation nån gång. Alltid något I guess.

Priceless

Bilen är äntligen klar! Var och hämtade den igår...till en dyr summa pengar får väl tilläggas men jag kör på förnekelsekortet och går vidare. Bilen funkar i alla fall vilket var tacksamt när vi körde hem från affären i går och det regnade. Sände en kort tanke till hur det hade varit att åter igen släpa hem matkassar tunga som svin i uppförsbacke i hällregn. Dessutom har en av mina skor ett hål i sig, så igår gick jag runt med en blöt fot i princip hela dan. Men det gjorde inte så mycket, i hade en väldigt trevlig dag och spenderade en hel del pengar. Först bilkalaset när vi tog bussen ner till stan och promenerade den resterande biten ut till verkstaden (då var det i alla fall lite uppehåll), sedan ner på stan igen, betala parkering, och så in på en av våra favorit restauranger som serverar thailändsk mat. Sjukt gott men en liten slant kostar det ju ändå att äta ute.

Efter maten bar det av till vaccinationstjänst, ett ställe på stan som även utfärdar sk friskhetsintyg. Blev hänvisad dit av vårdcentralen. Jag behöver nämligen någon som skriver under och sätter sin fina doktorsstämpel på mitt ansökningspapper till NMC. Det hela tog fem minuter. Först fick jag lämna ett urinprov medan jag väntade och efter en halvtimmes väntan fick jag komma in till doktorn. Jag klev in, doktorn frågade om jag var frisk, ja sa jag, om jag åt några mediciner, nej sa jag. Så lyssnade han på hjärta/lungor, tog blodtryck, lyste mig i ögonen och öronen, klämde på magen och halsen och tittade i munnen. Sen var det klart, varpå jag fick gå ut till receptionen och betala...800 SPÄNN!!!: Shit, kom som en fet liten överraskning men jag körde samma taktik som med bilen, le, betala och gå vidare...

Eftersom det nu var dags att lägga pengar på något roligare hade vi planerat att gå på bio. Vi hade dock inte planerat att det skulle ta fyrtiofem minuter att få en stämpel på ett papper så det var på håret att vi hann. Vi var fortfarande sjukt mäta från restaurangen men är det bio så är det - då måste man har popcorn. Först tänkte vi ta två mellan läsk och en mellan popcorn, men det blev typ 1 kr dyrare än vad en stor meny med stora läsk och stor popcorn kostade, så då satt vi där med skitmycket popcorn och varsin skitstor läsk och var redan jättemätta. När filmen var slut hade vi väl nästan tryckt i oss alltihop och kunde rulla ut ur biosalongen. Tack SF!

På vägen hem passade vi som sagt på att handla eftersom det inte blivit ordentligt handlat medans bilen varit på verkstaden. Eftersom vi hade slut på det mesta blev det en rätt så stor veckohandling men spenderbyxorna var ju redan på. Med tanke på att vi både köpte en ny säck hundmat och en lite presskaffekanna som vi ska ha till tältet sen blev det egentligen en rätt så bra slutsumma för själva maten. Vi köpte upp oss på lite billig rökt kalkon, hittade rätt så billig ost. Vi lyxade i alla fall till lite och köpte rabarber och ska göra paj nån dag här.

Så, slutsumma för dagens äventyr, ca 8 200 kr. Priceless.

Årets första bränna

Idag har jag anlagt årets solbränna, och det rejält. Jag har tillbringat dagen som sjukvårdare på den lokala hästtävlingen tillsammans med en arbetskamrat. Vilket innebar i princip att vi satt i solen med små neongula västar som det stod sjukvårdare på, tittade på ridtävlingar och pratade skit. Vi fick frukost, kaffe, lunch och varsin t-shirt för besväret. Dessutom en schysst väst-formad solbränna och en god inblick i ridsportsvärlden. Nu har jag även sett Malin Bayard i verkligheten. Hon är rätt så petite, men det verkar ju det flesta vara inom sporten om man säger så.

Ingen skadade sig allvarligt medan jag var där i alla fall, vi hade ett par som åkte av men de var mest arga för att de åkt av och ville inte ha någon hjälp. Hela dagen var mycket trevlig och nånting jag skulle tänka mig att göra igen, dessutom har jag vart ute och gjort något socialt på min lediga dag. Nu ska Rob komma över och vi ska grilla hamburgare på altanen i solen. Sweet.

Just saying...

Nästa gång jag har bilen på verkstaden (och det tar längre tid än väntat eftersom de måste beställa ny delar till den) och måste åka buss till jobbet, något som innebär att jag har en total pendlingstid från dörr till dörr tur och retur på ca tre timmar, ska jag verkligen, verkligen se till att jag vet att jag ska jobba det passet och inte passet efter som det var i verkligheten. Just saying...

Så efter att ha varit till jobbet och vänt passade jag i alla fall på att stanna vid kvällsöppna ica och handla lite för veckan, eftersom vi inte har någon bil att göra det med och jag då dessutom kunde låtsas att det ändå fanns något slags syfte med min lilla fyra timmar detour. På vägen hem från busshållsplatsen, stretande med kassar i händerna (T kom med cyckel och hund och mötte mig tack och lov!) var det världens finaste åskväder, det regnade och var mörkt och så lystes himlen upp av fantastiska blixtar och gigantiska åskmuller rullade över sjön mot oss. Då kändes det rätt så ok ändå.

Merry May

Varit hemma hos mina föräldrar en sväng, eftersom min kära mor hade turen att träffa på min farbror på stan och frågat om han kunde kolla på bilen. Han är gammal bilmekaniker, även om han nu jobbar med annat, och var hemma ett par dagar innan han skulle iväg på jobb igen. Han tog sig en titt på bilen, och det visade sig att han kunde laga för typ en tredjedel av priset jag fått från ställen här i stan. Så med det alternativet har planen nu åter svängt tillbaka till att ta opeln till england, och för att få tillbaka pengarna vi investerar i den nu ska mina föräldrar, när de kommer och hälsar på senare i höst, flyga dit och sedan köra bilen hem så att vi kan sälja den i Sverige. Det enda som måste fixas med den nu och som min farbror inte kunde göra är avgasvärdena, så nu är bilen på verkstad här i Norrrköping och förhoppningsvis klar imorgon. Om eller när vi sedan köper en annan bil blir det i alla fall igen opel. Min farbror svor över bilen och sa att opel-ägare alltid kommer till himlen eftersom de redan haft sitt helvete på jorden. Biläventyret fortsätter...

Mina föräldrar har flyttat ut i stugan för sommarsäsongen så vi har varit där och mamma och jag har fixat i trädgården och skruvat ihop grenar från skogen till någon slags ram för ett par nya rabatter dom ska ha. Det blev jättfint, och vi passade på medan vädret var fint. Hunden var med mig så han har fått vara ute mycket. Han blir alltid väldigt tillfreds och på bra humör efter ett par dagar hos mina föräldrar, för att inte tala om hur de skämmer bort honom. Han är som deras barnbarn (i brist på mänskliga barnbarn - än) och får skinka i matskålen till måltiderna och så mycket gos han vill. Matte uppskattar ju också säskillt de tidiga morgonpromenaderna de tar honom på så att en annan får lite sovmorgon. Jag lyckas verkligen ladda batterierna när jag är hemma hos mina föräldrar.

Att vara i stugan får mig också att längta intensivt till semestern då jag tar hunden och syrran med mig dit för ett par veckor av avkoppling, korsord, måltider i trädgården, bokläsning, promenader med hunden mm. Man får också tillfälle att träffa lite kompisar som antingen bor kvar i stan eller också är hemma på sommarbesök. Det är så där sommarslött då man kanske inte gör så hemskt mycket, men allt är liksom mysigt. Vi lagar mat tillsammans, och åker och hämtar vatten vid tappstället, diskar i lilla diskrummet, sitter på altanen och dricker morgonkaffe. Vardag tillsammans helt enkelt, vilket man uppskattar så mycket mer när vi bor så långt ifrån varandra. Tack och lov (eller inte, det känns som om tiden springer ifrån mig med allt som måste fixas i tid) är det bara knappt fyra veckor kvar tills jag har min semester. Tre veckor av avkoppling och sedan är det nästan dags att flytta ut ur huset. Jag både fasar och längtar efter att allt ska bli klart. Jag behöver verkligen lite semester.

T har varit i Motala medan jag var uppe hos mina föräldrar, men efter att jag hämtat upp honom och vi lämnat in bilen har vi haft en mysig dag i solen, ätit lunch och promenerat runt i stan och fikat på mitt nya favoritfik. Där smygtittade vi på både Marcus Birro och Marcus Krunegård och drack gott kaffe ur små kannor och en stor bulle som vi delvis matade fåglarna med. Sen tog vi bussen hem och nu har jag landat på soffan igen. Men inte förrän efter jag fick någon slags energikick och städade badrummet ordentligt(vilket har ignorerats på min att-göralista ganska länge nu...). Jag till och med dammsög lister och dammtorkade ovanpå badrumsskåpet. Tänker att jag måste städa lite pö om pö nu så att flyttstädningen inte blir så mördande tråkig och utdragen.

Akutvårdsavdelningen

Innan hela det här med flytten till england drog i gång var det bestämmt att jag skulle börja rotera mellan akuten och akutvårdsavdelningen, i perioder om sex veckor på varje ställe. Efter som första perioden redan var schemalagd går jag klart den innan jag tillbringar mina sista två månader efter semestern ute på akuten. Den här veckan har jag gått mina generösa 3 (tre!) intropass på avdelningen och nästa vecka blir det att gå själv, jag börjar med tre nätter så det är ju tacknämligt eftersom det generellt är lite lugnare då. Det känns som en utmaning att försöka anpassa sig till avdelningsarbetet snabbt och utan större hinder, men i ärlighetens namn är det ju ändå ett "steg ner" från akuten i fråga om tidspress, patientflöde, allvarlighetsgrad osv. Med det tempo jag är van vid att arbeta i på akuten och den förmåga att snabbt organisera och prioritera som man plågsamt tillskansat mig på akuten under det gågna året känns det inte som om det ska vara några problem. Jag säger dock inte att det är helt utan stress att gå ett pass inne på avdelningen. Telefonen ringer konstant och till skillnad från akuten så är det en större andel av samtal som tar lång tid, tex anhöriga som ringer och undrar hur patienten mår, samtal till distriktssköterskor, vårdcentraler och personal på boenden inför hemgång, samtal för att beställa transport hit och dit eller rapportera patienter till andra avdelningar. Detta plus alla andra samtal från röntgen och klin fys att patienter får komma dit eller är klar att hämtas eller har fått en tid inbokad. Sen ringer personalen från akuten såklart och vill att man ska komma och hämta deras patienter som ska läggas in!

Arbetet är mer inrutat också, det är mer stress på morgonen för att hinna med allt innan ronden, alla mediciner som ska ut, frukostar som ska serveras, patienter som ska tvättas och kläs eller dricka kontrast för en tidig röntgen eller förberedas inför op, medan det på akuten är den lugnaste stunden på dagen, kanske några tidiga morgonpatienter som vaknat med bröstsmärta eller ont i magen eller KOL patienter som inte kunnat sova på hela natten på grund av andningssvårigheter och när dagen gryr inte står ut längre. Arbetet går ganska sakta, jourerna byter av varandra strax efter åtta och innan dess händer inte så mycket eftersom de då har jobbat ca 15 timmar. Man hinner äta frukost vid nån gång efter åtta när den sena dagpersonalen som jobbar 8-17 kommer och sedan droppar patienterna in vartefter. Före lunch nån gång kommer vad vi brukar kalla elva-bussen och släpper av en shit load med patienter som då hunnit vakna, ätit frukost och känna efter riktigt, riktigt ordentligt hur dom mår. Men då är räddningen inte långt borta eftersom kvällspersonalen kommer vid tolv och löser en för lunch. Patienterna fortsätter dock att anlända i samma takt efter lunch och situationen brukar börja urarta med en alarmerande hastighet vartefter eftermiddagen framskrider. Skönt om man går dag, mer stressigt om man går kväll och vet att det är ens uppgift att försöka styra upp skiten.

På avdelningen pustar man istället ut efter ronden, frukostfikar i lugn och ro och ger sig sedan i kast med allt arbete som man blivit påprackad under ronden. Patienter ska hem, eller på röntgen, eller tas prover på eller byta antibiotika, eller ha dropp eller inhalationer eller mer mediciner. Och sen ska lunchen serveras och alla ska få i sig maten och man ska själv hinna äta något. Efter lunchen försöker man styra upp situationen så att det är någorlunda iordning tills kvällspersonalen kommer klockan två (en annan bra sak med avdelningen att man börjar tolv istället för två när man går kväll, och faktiskt hinner med någonting på förmiddagen, även om man sover så länge som jag gör om mornarna). Det är inte alltid man lyckas med detta, och ibland hinner det bli rätt så rörigt, men då är det ganska skönt att vid två rapportera över hela skiten till kvällspersonalen och göra punktinsatser till klockan fyra isätllet. Det är mycket mer som ska dokumenteras i datorn, minsta lilla tarmrörelse ska skrivas upp. På akuten har vi en dubbelsidig pappersjournal där allt vi gör kan fyllas i lite snabbt (men så har vi ju inte våra patienter lika länge heller). Dokumentation är viktigt men det suger att inse att hela eftermiddagen mest går åt till att försöka dokumentera allt som hänt/ska hända/sagts på ronden/vilka mediciner som givits eller inte givits osv. Det skulle inte ta lika lång tid om man inte konstant blev avbruten av telefonen. Jag skojar inte, det är som en dålig parodi på sig själv. Varenda gång man säter sig ner för att börja skriva så kan man ge sig fan på att telefonen ringer! Helt otroligt! Det blir som en studie i psykologi där man sakta men säkert bryter ner försöksobjektet totalt, endast med hjälp av en bärbar telefon.

All in all blir det ändå rätt så skönt att gå på avdelningen en sväng, dra ner tempot lite, fixa och dona lite, hinna fika med kollegorna på kvällen, börja två på eftermiddagarna och få in rutinen på vissa mediciner och dyl som man aldrig ger på akuten. Tänker att det kan va bra att ha eftersom jag inte vet var jag får jobb i england. Helst vill jag ju vara på en A&E men jag blir ju glad bara jag får ett jobb och kan ju naturligtvis tänka mig att vara på en avdelning också. Jag vill ju dock gärna tro att om jag får jobba på en akutmottagning kommer jag få göra mer saker, använda mer av mina kunskaper och inte "ta ett steg bakåt". Visst är det en upplevelse och en erfarenhet att jobba som engelsk sjuksköterska med allt nytt det ändå innebär i form av nya mediciner, terminologi, språket och ett mer hierarkiskt system än vad vi har i sverige, men jag vill ju inte dedikera mina närmaste år i karriären till att springa med bäcken, dela dosetter och smittas av MRSA. We'll see...

Bilar och elände

Pew. Har varit ledig två dagar nu, efter en långkörare med sex pass på raken, tre nätter, två kvällar och så ett litet dagpass på det! Efter det att min arbetsplats nyligen gått från ett ganska fördelaktigt schemasystem till ett mera traditionellt(varför är det alltid besparingstider i landstinget?) känns det som om man är på jobbet jämt. Fler pass i rad, kortare ledighet. Svårt att få vara ledig mer än två dagar i rad. Och jämt en massa frånvaro man måste hoppa in och täcka. Detta ger ju i och för sig mer pengar i plånboken, men vete katten om det inte tär mer på orken än vad man får ut av det. Idag undvek jag att svara i telefonen när det ringde från jobbet (vilken olojal arbetare jag är...) eftersom jag anade ugglor i mossen och mycket riktigt, två minuter senare hade jag ett voicemail från personalssistenten som undrade om jag kunde hoppa in och ta kvällspasset. Problemet är att jag har svårt att säga nej om jag svarar i telefonen eller blir tillfrågad personligen, så det var bäst att inte svara.

Har ändå fått lite gjort de här dagarna. Packningen går framåt, det börjar bli riktigt kalt och tråkigt hemma nu. Ju förr vi blir klara med packningen desto bättre, så att vi kan få lite quotes från flyttfirmor och så och ordna allt med det som ska skickas över till england. Möblerna och lådorna som ska sparas ska jag få låna plats åt hos min käre morfar, i min mammas gamla rum, så de ska jag med hjälp av min föräldrar köra dit på semestern i början av juni. En svindålig nyhet är dock att vår bil inte gick igenom besiktningen och det nu visat sig att det är rätt så dyra åtgärder som måste till för att fixa detta, typ så dyrt att det skulle kosta mer än vad jag betalade för bilen. Det är så jäkla typiskt, vi har inte ens haft biljäkeln i ett år - and he's been nothing but trouble I tell you. Den har vart på verkstan ett par gånger och så, krånglat med jämna mellanrum, men alltid blivit fixad och rullat igen. Men nu, nu när vi verkligen behöver en bil, eftersom bilen är själv kärnan i hur vi ska ta oss själva och hunden över till England, då verkar det vara kört för vår lilla opel. Kanske kan vi få lite pengar för den om vi säljer den för reservdelar men det är nog allt.

Så nu letar vi ny bil, planen är att få tag på en engelsk bil på en gång eftersom vi då inte behöver göra oss av med bilen när vi väl är i England och skaffa en "vänstersidig bil". Ingen direkt välkommen utgift i nuläget kan jag väl tillägga...förhoppningsvis får jag tillbaka lite på skatten och vi har ju lite pengar sparade. Men mycket utgifter blir det, med bilen, och resan till england med bro- och färjeavgifter, kostnader för att skicka sakerna till england, hyra flyttbil för att köra våra saker upp till morfars hus, och alla andra kostnader som lyckas poppa upp när man flyttar som man inte riktigt planerar för!

I alla fall, nu är det snart läggdags. Imorgon är det utbildningsdag på jobbet, och sen tre nattpass på det så det är väl bäst man får sin skönhetssömn.