Tack, nästa!

Tog ett extrapass på medicinavdelningen idag. Alltid bra med lite extra cash. Länge sedan jag gick ett dagpass vardag faktiskt, har på nått vis undvikit dem då det är då det är som mest stressigt och jag är så jäkla morgontrött. Men idag han jag både morgonfika och pyssla lite med mitt efter det innan det ens var min tur att ronda. Uppe hos oss är oftast hela avdelningen rondad strax efter nio, men så ska ju de flesta kirurgerna ner och operera. På medicin har man läkare på avdelningen nästan hela dagen, bara att sticka in näsan på doktorsexpen och fråga om nåt är oklart. Slippa ringa sökare bara för att höra från nån op-syster att de står och opererar och ringer senare.

Mest förvirrade gamlingar med nedsatt allmäntillstånd och KOL-patienter som har svårt att andas. Två meter långa medicinlistor, tack och lov för FASS säger jag bara. Hade en man dock, i 60-årsåldern, som inkommit med bröstsmärtor och andningssvårigheter, med förhöjd troponin-serie och d-dimer men där både hjärtinfarkt och DVT kunnat uteslutas. Nu på röntgen hade man sett svullna lymfkörtlar i bröstkorgen (dåligt tecken), en obestämbar skugga i höger leverlob (potentiellt skitdåligt) samt metastasliknande fläckar i båda lungorna (definitivt skitdåligt). Så hej och hopp, vi har sett nått misstänkt på röntgen, nu blir det massa prover och du får definitivt inte åka hem imorgon. Och den där bröstsmärtan som inte vill gå över, den där obehagliga tryckkänslan över bröstet som du inte blir av med, det är för att du har hela bröstkorgen full med tumörer. Grattis. Tack, nästa. Typ. Brevid på två-salen ligger grannen på med tio år av två flaskor starksprit i veckan bakom sig, en lever skrumpen nog att gå för ett russin och buken full vätska som praktiskt taget trycker ihop hans lungor och ger även honom bröstsmärtor och andningsproblem. Grattis, tack nästa....

Bara fem pass kvar på avdelningen nu, innan det är ett avslutat kapitel. Fick hem introduktionspapper för ny jobbet idag. Det är ju inte lite som ska gås igenom, en hel bunt fick jag! Ska gå fyra veckors inskolning, uppdelat på AVA och akuten (både medicin och kirurgi/ortopedi-sidorna), även om tanken är att jag ska vara på AVA mest antar jag. I alla fall till att börja med. Inser mer och mer att det nog kommer bli ganska tufft, det är en hel del som kommer behövas tryckas in i mitt stackars huvud! Men det är superspännande och det ska nog bra. Nu ser jag fram emot helgens skidresa med sjukhuset i fjällen. Bussen avgår torsdag morgon och det enda som är kvar är att packa skidkläder och svänga förbi systemet. Men det får bli imorrn, ikväll blir det Dr House på tv om en halvtimme.

Syster Död

Hemma ett slag hos föräldrarna, vi äter hembakt pizza och kollar på deckare på tv:n. Idag har jag även köpt nya skor till nya jobbet. Mina älskade dödskalle-tofflor är totalt utslitna med hål i ena sulan så att man ligger illa till när man råkar trampa i en kisspöl. Var därför i desperat behov av nya skor, och har kommit fram till att det faktiskt är värt med ergonomiska skor. Det behövs fan när man springer och går och står 7 1/2 utav 8 timmar på jobbet. Har förut varit av den åsikten att man nog kan jobba i var för helst sorts skor, och då funkar ju ett par 100krs tofflor från skopunkten med dödskaller på finfint. Men efter ett år i branchen så måste jag ge mig på den punkten.Så jag slog på stort och köpte ecco-skor, svarta, utan dödskallar. Tyvärr. Det får helt enkelt duga.

Men det är ju det där på jobbet, konformiteten. Alla har likadana uniformer, och håret ska ju vara uppsatt och inga (stora) smycken ska man ha osv. Vill man då ha nått som gör en lite personlig så finns det ju inte så mycket kvar att jobba med, och jag är väl inte den typen som smäller på mig skitmycket smink när jag ska till jobbet heller. Då var mina älskade tofflor pricken över i:et så att jag kunde gå runt på jobbet och känna mig som en tufffing bland alla croocs och träskor. Jag menar, croccs ska vi ju bara inte tala om, fulare skor får man väl leta efter!!!! Det är ju typiskt bara att de ska vara så sköna, provade en kollegas och det var ju som ett duntäcke för fotsulan. Men aldrig att jag tänker strutta runt som nån tysk turist på mallorca i plasttofflor med små utsmyckningar i form av hjärtan eller blommor eller allt vad man kan köpa till och trycka fast på dem så att de blir så där käckt "personliga". Och jag utgår från att en pin med texten Syster Död kommer att ogillas av ledningen. Suck.

Silent Night

Julaftons kväll. Ingen jul i lathetens tecken här heller. Åkte ju som bekant på nitlotten och blev tvungen att jobba. Granen är klädd där hemma och när jag kommer hem blir det film med Tom och varm choklad framför brasan och en tur med hunden. I morgon är det ju jul igen för Tom, så vi får ju någon slags dubbeljul. Men jag har ju bästa dealen, jag får ju öppna mina julklappar 24 timmmar innan honom. Take that, sucker!

Granen lyser malplacerat i dagrummet. Patienterna är pliktskyldigast utplacerade i en halvcirkel runt TV:n varifrån Karl Bertil Jonssons Julafton dundrar ut på högsta volym. Då hör ju hälften i allafall. Julmiddagen har blivit både serverad och undanplockad. Vi i personalen har smygit oss ut i personalrummmet för lite julmat till oss själva, med tummarna i kors att inga ska ringa på klockan på ett tag.

Ute är det mörkt och minusgrader. Längtansfullt kikar jag ut i bland och föreställer mig att folk firar jul hemma i sina hus för här på avdelningen känns allt som en vanlig c-tur. Samma dropp och åtta-mediciner, antibiotika som ska blandas, tempar som ska tas. Folk är lika sjuka idag som igår. För sjuka för att bry sig om att det är jul, eller så är de gamla och ensamma och glada för att de slipper fira jul ensamma hemma hos sig själva, utan sällskap. Kul jul.

ER-Nursing

Alla vill ha mig! Eller nej, kanske inte alla, men väl Stora Sjukhusets Akutvårdsavdelning. Vaknade yrvaket efter ett par timmars sömn efter ännu ett nattpass av akutklinikens vårdenhetschef som meddelade att de gärna vill att jag kommer och jobbar hos dem. Va kul sa jag, i brist på annat att säga (som sagt, jag hade inte sovit så länge och dessutom förväntat mig att de inte skulle höra av sig förräns på fredag).

Men alltså, jag är helsåld på iden att byta jobb nu, även om det känns förvånansvärt tråkigt att sluta på min nuvarande avdelning. Jag kommer ändå att sakna flertalet av mina kollegor och en del av dem riktigt ordentligt. Men 20 minuter till jobbet, 2000 mer i lön, inriktning på akutsjukvård, vad mer kan jag önska mig? Har redan börjat läsa och leta i några av de böcker om akutsjukvård jag samlat på mig under studietiden och lite här och där. Tänk allt jag måste läsa på om nu, allt nytt jag måste lära mig! Jag blir helt uppspelt, jag älskar verkligen den biten av mitt jobb, att jag kan lära mig nått nytt varje dag. Att aldrig bli fullärd. Det passar mig så perfekt. För då får jag utrymme för min nördighet och kan snöa in mig på massa olika fakta och detaljer och samtidigt ha praktisk nytta av det.

ER-nursing, here I come!

S

5 år. Men jag tänker fortfarande på dig varje dag vännen, kommer alltid att göra det.
Jag är nån annan nu, äldre, visare(?), men du kommer alltid att vara som du var då. Alltid vara nästan 17. Alltid ha den där framtiden som aldrig blev av framför dig.

Stora Sjukhuset

Idag har jag varit på anställningsintervju på Stora Sjukhusets Akutavdelning. Exciting! Tidigare i veckan blev jag uppringd av akutklinikens enhetschef som hade sett mitt CV och ville träffa mig för en intervju. Smidigt, det enda jag har gjort är att skicka in mitt CV till landstingets CV-databas hos personalavdelningen. Så idag var det dags, som vanligt var jag inte alls nervös förrän det var typ tio minuter kvar tills jag skulle åka dit. Ditintills hade det kännts helt chill, jag hade väl lite löst tänkt ihop några hypotetiska svar till några hypotetiska standard-frågor och kännt mig nljd med det men i bilen på väg dit kröp nervositeten upp i halsgropen. Shit, vad ska jag säga. Jag menar, det är alltid lika svårt att säga något vettigt när de säger "Jaha, berätta lite om dig själv". Man börjar någorlunda vettigt men det slutar alltid med att man babblar på om något helt oväsentligt.Nåja. Vi satt och pratade en liten stund i alla fall, enhetscheferna och jag. Jag babblade på om mig själv och allt möjligt, de berättade om sjukhuset och kliniken och sedan blev jag runtvisad på akutmottagningen och akutvårdsavdelningen. Jobbet är ett vikariat till augusti med möjlighet till förlängning där man skolas in på akutvårdsavdelningen (AVA) och sedan kan rotera mellan akutmottagningen och avdelningen. AVA vårdar patienter med akuta åkommor i behov av observation eller kortare behandlingar (<36 timmars vårdtid). Inga långliggare, inga vårdplaneringar osv. Sweet.

Vikariatet startar 1 februari, vilket passade utmärkt när mitt vik här var till 31 januari. Häromdagen när jag var på var på väg hem från mitt nattskift så kom min chef och gav mig ett nytt kontrakt med 1 månads förlängning, tom 28 februari. Jaha sa jag och tog lappen, nu ligger den opåskriven i mitt fack och bränner. Om jag inte får det här jobbet så skriver jag ju på och lämnar in, men fan vad trött jag är på förlängningar på tre månader eller två månader, eller som nu, trettio jävla dagar! Tack som fan landstinget. Men om jag får jobbet så måste jag ju gå till min chef och lämna tillbaka kontraktet opåskrivet, och berätta att jag slutar 31 januari, trots att hon såklart räknar med att jag ska stanna till minst 28 februari. Och hon säger jämt att det helt säkert blir förlängning till efter sommaren efter det. Och då säger jag ju, va bra, såklart. Det är ju inte direkt så att jag berättat för henne att jag söker andra jobb eller att jag faktiskt har varit på en intervju... Nåväl, den dagen den sorgen, men det är intressant vilken lojalitet man ändå utvecklar till sin arbetsplats. För även om jag redan från början varit tydlig med att jag inte tänker stanna här i mer än ett par år så känns det ändå på ngåot vis som om jag sviker min avdelning. Eller i alla fall går bakom ryggen på dem lite.

På fredag nästa vecka ska jag får besked. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning får jag väl ändå säga. Att få komma till AVA och jobba, att få rikta in mig på akutsjukvård är ju ändå någonting som jag verkligen vill göra. Det är ett steg i rätt riktning och en absolut nödvändig erfarenhet inför min vidareutbildning. Efter ett år på Lilla Sjukhusets Kirugavdelning har jag ändå kommit hyfsat långt, jag har lärt mig grunderna, haft både lätta och svåra patienter, ett par dösfall och ett par "akuta situationer" som definitivt lärt mig viktiga saker. Men längre än så kan jag nog inte komma på en avdelning som denna, den är ändå hyfsat smal. På AVA skulle jag dessutom få medicinkompetens utan att behöva gå på en medicinavdelning och dra med überlånga medicinlistor och tre vårdplaneringar om dagen. Så vi får väl se. Hur det än går så lär jag väl inte stå arbetslös i alla fall.

Skyltångest

Även om skylten på skåpdörren ute i köket i personalrummet mycket tydligt meddelar att varken min eller någon annans mamma jobbar här så befolkas min avdelning av en mycket ansenlig mängd morsor. Dessa självutnämnda Upprätthållare av Ordning har en tendens att hänge sig åt ett ohämmat frosseri i uppmanande lappar runtom i lokalerna. Inte en vrå kommer undan. Därför kan man om man skulle ta en rundtur på "mitt andra hem" uppleva små guldkorn som "När papperskorgen är full, var snäll att byta påsen!!!" (personaltoaletten), "När diskmaskinen är full, var vänlig plocka ur den, Tack" (omväxlande personalrummet och patientköket.), "Glöm inte att sätta på eftermiddagskaffet!" (patientköket), "När omläggningssetten är slut, snälla hämta flera på avdelning 6!" (Materialförrådet) eller "Skärpning till alla!!! Håll ordning i personalrummet!!!" (Uppsatt i......surprise! Personalrummet).

Samma grupp av folk är även dem som högljutt klagar på att ingen gör det de ska (förutom de själva då) och de verkar även ha ett outtömmligt behov av bekräftelse varje gång de offrar sig och ordnar någonting som någon annan tydligen borde ha gjort för länge sedan. De stampar i marken som förorättade 4-åringar och skiker "Titta på mig, titta på mig! Nu gjorde jag minnsann något jag inte behövde ha gjort" och förväntar sig att man ska ge dem en klapp på kinden och säga "Gud vad du är duktig, tänk hur det skulle se ut här utan dig".

Priset tar väl ändå min favoritkollega i kategorin "Människor jag avskyr att jobba med" som jag gått en hel del nattpass med vid det här laget. Förutom att hon står för en hel del av lapparna så går det fan inte en kvart utan att ännu en gnällig klagoramsa undslipper henne. Senast nu en natt var det jag och en annan syrra plus henne. När jag runt kl 3 på natten kommer in i personalrummet ligger det en liten lapp på diskbänken övanför diskmaskinen mellan ett par använda koppar med texten "De här kopparna ställer sig inte i maskinen av sig själva...". Kan man mer än grava åt eländet? Vi är tre (3) personal på hela avdelningen, och hon går runt och skriver små tillrättavisande lappar? Jesus Christ. Jag låter blocket ligga kvar (efter att ställt in kopparna såklart...) och skriver på raden under nåt i stil med "Jaså, det har jag alltid trott att de kunnat...". Skönaste poängen är i allafall när jag någon timme senare kommer in i köket igen och upptäcker att sjuksyster nr 2 har skrivet dit under mig "Jag med! Jag är chockad!". Jag funderar på ett starta en motståndsrörelse med syster nr 2. han verkar vara av rätta virket.














Nu när julstressen sakta men säkert kryper in bland mina kollegor bestämmde jag mig i alla fall för att dra mitt strå till stacken. Med sällan skådad tillfredställelse rev jag ner den senaste skenheliga uppmaningen om ordning och reda i personalrummet och ersatte den med bilden till här till vänster. Så God Jul då, alla surkärringar. Hoppas julen blir stressfri och härlig så att ni kan komma tillbaka till ert älskade arbete med ny kraft och glädje i överflöd att dela med er av. Fat chance.