Sommarpocket

Bloggen har som den med jämna mellanrum legat träda nu ett tag, men skam den som ger sig! Så jag ger mig än en gång i kast med detta skrivande, får vi ser hur länge det håller i sig.

Idag har har det inhandlats sommarpocket inför den stundande semestern i augusti. 4 veckor, åh vad jag längtar. Förra sommaren hade jag inte hunnit jobba till mig så många semesterdagar, då blev det bara två ynka veckor, men nu jävlar. I alla fall så kom jag hem med följande: The Cleft av Doris Lessing, My Friend Leonard och Bright Shiny Morning av James Frey och The Story of Edgar Sawtelle av David Wroblewski.

Jag ska försöka att recensera dem vartefter jag läser ut dem. Har än så länge kommit en bit in på Bright Shiny Morning men om jag känner mig själv rätt så kommer det nog att korsläsas en hel del. har nyss slukat Måns Kallentofts Midvinterblot och ska försöka låna uppföljaren Sommardöd så snart jag kan. För den som gillar deckare kan jag absolut rekommendera den.

Inser att jag inte skrivit sedan jag gick första passet på akutmottagningen. Nu har jag hunnit jobba där ett halvår, men mer om det får vi ta en annan gång, har nyss kommit hem från ett nattpass och känner mig fett redo för att sova, bara två nätter kvar innan ledighet. God natt, god natt!

Florence - where are you?

Sista passet gjort, sista dagen på avdelningen. Eller natten rättare sagt. Sedvanligt tack och hej med godisskål och ett litet tackkort på fiakrumsbordet, kramar och hejdån från dagprsonalen som gick på sina skift. Satt med chefen och hade lite avslutnings-samtal innan jag gick hem. Allt har gått lungt till, en rätt så händelselös avslutning på mitt första år som sjuksköterska. Men de senast elva månaderna har ju dock varit allt annat än händelselösa. Jag har gått igenom "det första året", tagit mig förbi den där magiska gränsen som alla säger att det man måste förbi. Tiden det tar innan man riktigt kommer på fötter efter att ha frontalkrockat med verklighetens sjukvård. Efter att rätt så smärtfritt tagit mig igenom tre års studier kastades jag förväntansfull ut i arbetslivet. Var jag väl förbered? Hade det akademiska högsätet försett mig med de nödvändiga kunskaperna för att klara mig där ute? Både ja och nej. Känns som om en jag ändå klarat mig igenom en hel del tack vare lika delar tur, slump och improvisationsförmåga. Mycket av det jag fått lära mig har jag inte ägnat en tanke. Den omvårdnadsteoretiska/forskningsinriktade delen av min utbildningen i all ära, jag är i princip inte emot den akademisering som skett inom sjuksköterskeutbildningen, men när man väl står där, ute på golvet, så tänker man ju mindre på Katy Erikson och Florence Nightingale och mer på hur man blandar antibiotikadropp, hur långsamt var det nu man skulle ge furix nu igen och hur fan får man in en nål på intorkade tanter, och det där med att linda fötter och sätta katetrar, hjälp, var är min undersköterska?!

En sak har jag dock fått med sig från skolan, som jag verkligen haft nytta av, och det är att jag fått lära mig hur och var man kan söka kunskap och kolla upp det man inte kan (läs: det mesta, i alla fall i början). Och tar man bara till vara på det, och lär sig av varandra och delar med sig av vad man själv kan, då kommer man ändå rätt långt.

Men, imorgon ny jobbet! Nästa steg i mitt liv som sjuksköterska. En chans att nu när jag ändå känner att jag står relativt stadigt på linoleumgolvet, att jag landat och funnit mig i min roll, få utmana mig själv mer, öka trycket och forsätta utvecklas i samma höga takt som jag hållit nu. Känns sjukt spännande. Akuten - here I come.

Tack, nästa!

Tog ett extrapass på medicinavdelningen idag. Alltid bra med lite extra cash. Länge sedan jag gick ett dagpass vardag faktiskt, har på nått vis undvikit dem då det är då det är som mest stressigt och jag är så jäkla morgontrött. Men idag han jag både morgonfika och pyssla lite med mitt efter det innan det ens var min tur att ronda. Uppe hos oss är oftast hela avdelningen rondad strax efter nio, men så ska ju de flesta kirurgerna ner och operera. På medicin har man läkare på avdelningen nästan hela dagen, bara att sticka in näsan på doktorsexpen och fråga om nåt är oklart. Slippa ringa sökare bara för att höra från nån op-syster att de står och opererar och ringer senare.

Mest förvirrade gamlingar med nedsatt allmäntillstånd och KOL-patienter som har svårt att andas. Två meter långa medicinlistor, tack och lov för FASS säger jag bara. Hade en man dock, i 60-årsåldern, som inkommit med bröstsmärtor och andningssvårigheter, med förhöjd troponin-serie och d-dimer men där både hjärtinfarkt och DVT kunnat uteslutas. Nu på röntgen hade man sett svullna lymfkörtlar i bröstkorgen (dåligt tecken), en obestämbar skugga i höger leverlob (potentiellt skitdåligt) samt metastasliknande fläckar i båda lungorna (definitivt skitdåligt). Så hej och hopp, vi har sett nått misstänkt på röntgen, nu blir det massa prover och du får definitivt inte åka hem imorgon. Och den där bröstsmärtan som inte vill gå över, den där obehagliga tryckkänslan över bröstet som du inte blir av med, det är för att du har hela bröstkorgen full med tumörer. Grattis. Tack, nästa. Typ. Brevid på två-salen ligger grannen på med tio år av två flaskor starksprit i veckan bakom sig, en lever skrumpen nog att gå för ett russin och buken full vätska som praktiskt taget trycker ihop hans lungor och ger även honom bröstsmärtor och andningsproblem. Grattis, tack nästa....

Bara fem pass kvar på avdelningen nu, innan det är ett avslutat kapitel. Fick hem introduktionspapper för ny jobbet idag. Det är ju inte lite som ska gås igenom, en hel bunt fick jag! Ska gå fyra veckors inskolning, uppdelat på AVA och akuten (både medicin och kirurgi/ortopedi-sidorna), även om tanken är att jag ska vara på AVA mest antar jag. I alla fall till att börja med. Inser mer och mer att det nog kommer bli ganska tufft, det är en hel del som kommer behövas tryckas in i mitt stackars huvud! Men det är superspännande och det ska nog bra. Nu ser jag fram emot helgens skidresa med sjukhuset i fjällen. Bussen avgår torsdag morgon och det enda som är kvar är att packa skidkläder och svänga förbi systemet. Men det får bli imorrn, ikväll blir det Dr House på tv om en halvtimme.

Syster Död

Hemma ett slag hos föräldrarna, vi äter hembakt pizza och kollar på deckare på tv:n. Idag har jag även köpt nya skor till nya jobbet. Mina älskade dödskalle-tofflor är totalt utslitna med hål i ena sulan så att man ligger illa till när man råkar trampa i en kisspöl. Var därför i desperat behov av nya skor, och har kommit fram till att det faktiskt är värt med ergonomiska skor. Det behövs fan när man springer och går och står 7 1/2 utav 8 timmar på jobbet. Har förut varit av den åsikten att man nog kan jobba i var för helst sorts skor, och då funkar ju ett par 100krs tofflor från skopunkten med dödskaller på finfint. Men efter ett år i branchen så måste jag ge mig på den punkten.Så jag slog på stort och köpte ecco-skor, svarta, utan dödskallar. Tyvärr. Det får helt enkelt duga.

Men det är ju det där på jobbet, konformiteten. Alla har likadana uniformer, och håret ska ju vara uppsatt och inga (stora) smycken ska man ha osv. Vill man då ha nått som gör en lite personlig så finns det ju inte så mycket kvar att jobba med, och jag är väl inte den typen som smäller på mig skitmycket smink när jag ska till jobbet heller. Då var mina älskade tofflor pricken över i:et så att jag kunde gå runt på jobbet och känna mig som en tufffing bland alla croocs och träskor. Jag menar, croccs ska vi ju bara inte tala om, fulare skor får man väl leta efter!!!! Det är ju typiskt bara att de ska vara så sköna, provade en kollegas och det var ju som ett duntäcke för fotsulan. Men aldrig att jag tänker strutta runt som nån tysk turist på mallorca i plasttofflor med små utsmyckningar i form av hjärtan eller blommor eller allt vad man kan köpa till och trycka fast på dem så att de blir så där käckt "personliga". Och jag utgår från att en pin med texten Syster Död kommer att ogillas av ledningen. Suck.

Silent Night

Julaftons kväll. Ingen jul i lathetens tecken här heller. Åkte ju som bekant på nitlotten och blev tvungen att jobba. Granen är klädd där hemma och när jag kommer hem blir det film med Tom och varm choklad framför brasan och en tur med hunden. I morgon är det ju jul igen för Tom, så vi får ju någon slags dubbeljul. Men jag har ju bästa dealen, jag får ju öppna mina julklappar 24 timmmar innan honom. Take that, sucker!

Granen lyser malplacerat i dagrummet. Patienterna är pliktskyldigast utplacerade i en halvcirkel runt TV:n varifrån Karl Bertil Jonssons Julafton dundrar ut på högsta volym. Då hör ju hälften i allafall. Julmiddagen har blivit både serverad och undanplockad. Vi i personalen har smygit oss ut i personalrummmet för lite julmat till oss själva, med tummarna i kors att inga ska ringa på klockan på ett tag.

Ute är det mörkt och minusgrader. Längtansfullt kikar jag ut i bland och föreställer mig att folk firar jul hemma i sina hus för här på avdelningen känns allt som en vanlig c-tur. Samma dropp och åtta-mediciner, antibiotika som ska blandas, tempar som ska tas. Folk är lika sjuka idag som igår. För sjuka för att bry sig om att det är jul, eller så är de gamla och ensamma och glada för att de slipper fira jul ensamma hemma hos sig själva, utan sällskap. Kul jul.

ER-Nursing

Alla vill ha mig! Eller nej, kanske inte alla, men väl Stora Sjukhusets Akutmottagning. Vaknade yrvaket efter ett par timmars sömn efter ännu ett nattpass av akutklinikens vårdenhetschef som meddelade att de gärna vill att jag kommer och jobbar hos dem. Va kul sa jag, i brist på annat att säga (som sagt, jag hade inte sovit så länge och dessutom förväntat mig att de inte skulle höra av sig förräns på fredag).

Men alltså, jag är helsåld på iden att byta jobb nu, även om det känns förvånansvärt tråkigt att sluta på min nuvarande avdelning. Jag kommer ändå att sakna flertalet av mina kollegor och en del av dem riktigt ordentligt. Men 20 minuter till jobbet, 2000 mer i lön, inriktning på akutsjukvård, vad mer kan jag önska mig? Har redan börjat läsa och leta i några av de böcker om akutsjukvård jag samlat på mig under studietiden och lite här och där. Tänk allt jag måste läsa på om nu, allt nytt jag måste lära mig! Jag blir helt uppspelt, jag älskar verkligen den biten av mitt jobb, att jag kan lära mig nått nytt varje dag. Att aldrig bli fullärd. Det passar mig så perfekt. För då får jag utrymme för min nördighet och kan snöa in mig på massa olika fakta och detaljer och samtidigt ha praktisk nytta av det.

ER-nursing, here I come!

S

5 år. Men jag tänker fortfarande på dig varje dag vännen, kommer alltid att göra det.
Jag är nån annan nu, äldre, visare(?), men du kommer alltid att vara som du var då. Alltid vara nästan 17. Alltid ha den där framtiden som aldrig blev av framför dig.